— Visst kan Elma!
— Och vad jag gjort, det räknas inte?
— Hur skulle det kunna jämföras?
— Nej, det kan inte jämföras! bröt Elma ut. Nej, men kan du mäta vad åren varit för mig, då jag måst undvara allt vad de främmande människorna där borta tog och fick? Kan du veta det dolda, kan du läsa ut historien om mitt liv? Kan du ana dess förödmjukelser och lidanden, dess blytyngd, dess bävan vid varje förfluget ord? Å, du otacksamma, du vet ju ingenting! Du drar dina små korta slutsatser!
Elma hade höjt rösten. Hon höjde händerna, knöt dem över huvudet, skakade dem liksom utmanande den himmelske vårdaren och ställande honom till svars, som så illa vårdat sig om henne och hennes krav: — Allt är mig fråntaget intill det sista! ropade hon. Förbannelse över livet!
Förfärad betraktade Matti sin mor. Vart ord hon uttalade var ägnat att röja detta moderskap och allt ve det måste inneburit, men ändå ville hon alltjämt icke öppet nämna det. Och barnets hjärta förhärdade sig inför förnekelsen. Ännu stod Matti orörlig som hon först stannat, med ytterplaggen på sig, vantar på händerna. Och plötsligt vände Elma sig mot henne med ett raseri, barnet aldrig sett förut:
— Så ge dig då i väg, ju förr dess bättre! Jag har haft nog, jag vägrar finna mig i mer. Allt vad jag äger skulle en dag blivit ditt; det var min glädje att tänka på det. När du vuxit upp och mognat, var det mitt hopp att kunna yppa för dig min levnads hela mörka hemlighet. Men nu må du lika gärna ge dig av! Gå vilken förbannelse, vilket fördärv du vill till mötes! Skynda dig bara, innan jag hinner ta tillbaka och kanske börjar tigga dig om att stanna. I väg! Jag var galen som någonsin försökte ta mig an en slinkas avkomma.
Förfärad hade Matti tryckt händerna mot öronen för att slippa höra; men orden trängde igenom allt:
— Förbannelse!
Fort och lågt svarade hon: