Men Elma hade med oviljans skarpsynthet längesedan genomskådat pratet.
— Nej, kunde hon svara, kära Rick, det kan jag ju förstå; det är ju bra mycket angenämare att leva som gammal fröken.
Rick var en flicka med karltycke, och som endast inväntade sin stund, det var hela gåtan. Hon ville göra ett fördelaktigt parti och komma ur sitt strävsamma arbetsliv. En obetydlig flicka bland tusen, utan begrepp om vad som dolde sig under alla glatta ytor, allt stumt avståndstagande.
Elma sköt otåligt tanken på Rick åsido.
På hennes bord låg ett bjudningskort till en middag. Det hade lagts undan, efter ett kort överslag av garderobens möjligheter, vilka befunnits tillräckliga. Elma grep nu den lilla vita pappfyrkanten igen, ett tecken på att hennes personlighet föresvävat vissa hennes medmänniskor och gjort det så gynnsamt, att man beslutat överföra henne till gruppen av önskvärda gäster i samband med ett festligt lag. Det hände icke så ofta, och det värmde henne med ens. Hon kände att hennes längtan preciserades, blev konkret.
Den formade sig till en helt enkel längtan att komma ut, att träda in bland dem, som voro glada, som kunde visa upprymdhet och älskvärdhet och därmed erövra uppmärksamhet och hjärtan.
Elma skulle blygts att för någon bekänna så mycken barnslighet, men den släppte henne ej.
Behovet att äntligen en dag slå sig lös tog henne som en feber. Sedan Rick avlägsnat sig till sin väntande fäktklubb, efter att ha ropat sitt raska: — Afton, Elma, jag ger dig mitt råd, gå ut och ha något roligt, du med! satt hon länge kvar, rökande, sökande, stirrande framför sig rätt in i konvaljebuketten utan att se den, blott intensivt välkomnande lusten, som i det fördolda trädde fram inom henne och tog upp strid med hennes sjuka medvetande om alla förödmjukelserna, strid också mot hätskheten och den innersta avunden, vampyrerna på hennes livsmod.
5.
Dristigheten, den uppknäppta kavajen där två knappar med ankare felades, den illa veckade lilla cheviotkjolen buros såsom av den unge löparen i ett lopp, av vilket stora ting avhänga, tvärs genom Humlegården, förbi Häxans träd och Landsförrädarens buskage, förbi Kejsarens palats, förbi Linné mitt bland krokus, över gränsen mellan Mattis ägor och hennes bror Liberts, och försvunno in i Östermalm, där Matti — det var den unge löparens namn — bodde, och som ägdes av Anders de Wahl, en beundransvärd person, vilkens porträtt i de mest skilda kostymer urklippts ur många tidningar och bevarats, men som i verkliga livet var obekant.