Matti, bärarinnan av kavajen med mera, Anders de Wahls undersåte, saktade icke sitt lopp för de tre trapporna i hemmahuset, icke förrän hon var framme vid dörren på vars mässingsplåt stod: Konsertmästare P. A. Murius. Men väl inne i tamburen kom hon i stället fullkomligt av sig: med ens mindes hon sin lilla gosse, luftgossen, Elias: han hade blivit kvarglömd i parken! Nå, Elias tar sig hem själv, det vet man, men Mattis iver dämpades snopet, ty hon tyckte icke om att vara en dålig mor.
Inträdet i salen, där mamma satt lutad över skärvorna av en sachsisk herdinna och med de starkaste glasögonen över näsan sammanfogade bitar av en spetsvolang, tunn som spunnet socker, blev därför jämförelsevis lugnt. Bara två trumpetstötar:
— Mamma! Titta!
Mamma, världens bästa, sköt försiktigt åt sidan sitt ömtåliga arbete, tog det lilla guldfiligrankorset, granskade det, torkade lätt och väl rent det och sade, precis som den stränga damen nyss:
— Vi får sätta in en annons.
— Låt oss göra det strax, mamma, strax!
De smutsiga vinterkängorna började trampa golvet med täta, otåliga steg på stället.
Mamma skrattade och skrev ut en annons, som Matti fick springa till tidningskontoret med, och under aftonens lopp var sedan det lilla korset föremål för all den beundran och debatt Matti på förhand vetat måste komma det till del från brödernas sida.
Libert sade med lysande ögon:
— Tror mamma det kostar hundra kronor? Eller kanske tusen?