Pontus sade:
— Idiot! I så fall skulle vi få hemskt med pengar bara i hittelön.
— Ja, det vore väl bra.
— Det ser du väl, sade Pontus från ovan, att ett sånt där litet kors, fyra centimeter långt, inte kan vara värt vidare mycket. Och filigran, det är då också mest luft — precis som Mattis barn!
Men Libert fortfor, utan att låta avvisa sig från sin egen linje:
— Kanske pärlorna är av en förfärligt ovanlig, väldigt dyrbar sort, som nästan ingen har maken till.
Pontus snoppade av:
— Du är verkligen för barnslig att vara tretton år.
Matti slog armarna om halsen på sin älskade Libert. Han och hon, de förstodo varandra. De hade Humlegården ihop, och Libert var luftgossen Elias’ pappa. När Pontus äntligen sett sig mätt på det upphittade smycket och dragit sig tillbaka till sina läxor, släppte de två i fred lös alla möjligheter till korsets enastående art och dyrbarhet. Tro på allt behövde man icke precis göra, men man hade roligt ändå. De trängde ihop sig i Mattis docksoffa och viskade.
Store Roland kom hem först till kvällsvard. Med sin basröst avgjorde han, att filigrankorset var en liten vacker sak, men inte av större värde. När Roland avgjort något, var saken klar.