Han tvättade sig om händerna, ty han gick på en verkstad, det var en förberedelse till att bli ingenjör med tiden; men naglarna fortforo att vara svarta. Matti såg vid bordet att Pontus såg på dessa smutsiga naglar. Man rentav kunde läsa hur han tänkte: Svineri! Jag mister aptiten! ... Makalöst oförskämt av Pontus, som inte var mer än femton år och ändå ville mästra själva Roland, som var student och nitton, och dessutom var — just Roland!
Matti anmärkte därför högt:
— Du har fått en stor ny finne, Pontus, bredvid näsan.
— Sköt dig själv, du, mallagroda, svarade den förolämpade.
Fru Murius vädjade:
— Men barn, barn, trät inte!
Mallagrodan och Libert utbytte dock en blick. De hade nyligen gjort den upptäckten att Pontus gick och gjorde sig till för en jänta, och en ny finne kunde icke gärna falla väl ut där. Så nu var Pontus i alla fall ställd.
Roland sade med sin skrovliga bas:
— Vad pappa sällan är hemma någon kväll.
— Det kan ingenting göras åt, min gosse, när han inte är sjuk, svarade modern. Ty han hade nyligen varit sjuk en tid.