— Gå nu till sängs. Jag sätter mig inte vidare emot din önskan. Jag lämnar ifrån mig lånet jag innehaft. Tacka mig inte! Inte ett ord mer, Matti, allt är avgjort.
På morgonen sade hon:
— Hulda, fröken Matti flyttar tillbaka till konsertmästarens. Hon längtar dit, och jag trivs nog, när allt kommer omkring, bäst ensam.
Hon lät bära in i Mattis rum kofferten, som varit med barnet och henne under de tvenne somrarnas resor. Brokiga papperslappar med hotellnamn, reklamer med avbildningar av natursköna landskap, polletteringsmärken, spår av stötar eller bärares remmar vittnade om de vägar man färdats tillsammans. Ur barnets garderob och lådor plockade hon själv, medan Matti var i skolan, och lade omsorgsfullt ihop allt hon utrustat henne med. Hon kom ihåg sin egen tvekan mer än en gång: skulle hon hålla igen, för att icke skämma bort, eller skulle hon ge efter och skämma bort så rikligt som hennes egen lust bjöd? Nu ångrade hon att hon någonsin hållit tillbaka. Själva sin kärlek hade hon hållit tillbaka, orolig att röja för mycket. Hon hade givit sig god tid — och nu var det för sent.
Elma gömde osedd ansiktet intill varje plagg; hon andades in den svaga doft, som berättade att dessa klänningar burits av en levande ung kropp. En blus, redan ganska sliten, stal hon undan i sitt eget rum. När allt var färdigt lät hon Hulda beställa stadsbud. Huldas förslag om en liten extra bra avskedsmiddag avböjdes. Det var bättre, sade hon, att Matti gick så snart allt var i ordning — så var det gjort, och så fick hon väl välkomstmiddag hos konsertmästarens i stället.
Elma räckte barnet handen:
— Du ser, jag har hållit mitt löfte.
Men när Matti, förgråten, ville falla henne om halsen, försökte tacka, bad att få komma igen på dagliga besök, höll hon allt ifrån sig.
— Nej, barn. Pröva inte mina krafter för mycket. Det har för mig alltid varit så, att jag valt antingen — eller. Du ser att jag är lugn. Låt mig få behålla lugnet, Matti, och lämna mig åt mig själv, tills jag kallar dig — om jag kallar.
Och liksom förut till Hulda, sade hon, ännu strävare: