— Jag kan ändå ingenting göra för dig.
— Du vill inte!
— Om jag kunde, ville jag.
Men hon kände att någon verklig hjälp kunde hon inte ge honom. Det var skuggor inom dem och emellan dem, liksom omkring dem. Hon visste, att hans hjärta, som skenbart öppnade sig för henne, det var dock inte hennes, det var trots allt långt borta.
Alexis flyttade sig oroligt, kom ännu närmare henne, tryckte sitt brännande huvud ännu hårdare mot hennes knän. Vad ville han, vad väntade han? Smekningar, tröst, kyssar? Mot sin obehandskade hand kände Matti hans sträva hår, och det fanns en lockelse i henne att bara sträcka ut fingrarna och gräva in dem i detta hår, röra vid detta huvud, i vilket så stridande tankar värkte — och hon förstod också vad den lockelsen innebar. Något nytt svällde upp inom henne, en makt hon inte känt förut, och som kunde komma att riva henne med sig, om hon inte gav akt.
Och om hon inte brydde sig om att ge akt? Om hon tvärtom bara gav efter, gav det han önskade, tröst för stunden, kyssar, betydelselösa i morgon?
Nyss skrattade han till, och det hade varit ett elakt litet skratt. Hela balaftonen hade han förnekat henne; inte ens ett förstulet igenkännande litet leende hade han kunnat övervinna sig att ge, när han dansat förbi med andra. Men nu väntade han likväl något av henne och frestade henne.
Med ens satte han sig upprätt igen och skakade till som den som fryser. De runda ögonen stirrade inte längre rätt fram, munnen darrade inte mer. Han såg rakt på henne, nära, tog in hela hennes ansikte med blickarna, såg och såg. Men det förde honom dock inte närmare henne, tyckte hon, tvärtom; det han såg efter, det var inte henne, utan något han var ensam om att känna.
— Ja, Matti, sade han, det är dig jag borde ha, förstår du inte det själv? Det är skrivet — men ändå är skriften falsk. Det blir aldrig något parti mellan oss. Det är oförsynt att säga det, men kan vi inte vara fullkomligt sanna? Jag hör inte till dem, som gör annat än det hela världen väntar av dem, hur jag än må rasa, eller låtsas rasa. Kanske finns det andra, som bryter sig fria, men inte jag. Nej, Matti, det blir inget parti. Men jag är kär i dig, det kan jag säga, och jag har varit det sen första gång jag såg dig, en liten flicka i sjömanskavaj. Jag drömde om dig på nätterna, och vid dagsljus också för resten. Du vet inte vad du varit med om i mitt sällskap! — och för var gång jag möter dig, blir det likadant igen. Och du, neka inte, det har varit detsamma för dig. Vi hör ihop! Låt oss bara ta det som det är.
Så skrattade han till igen, samma korta lilla skratt, som klingade styggt.