— Ja, jollra med mig, kalla mig stackars, lägg din hand på min panna, så där.
Matti lade handen på hans heta panna och han sjönk ihop och lugnade sig, suckade djupt och fortsatte, ty tiga kunde han ändå inte:
— Vad är det för en galenskap inom mig? Festa och hänsynslöst slå bort alla skrupler, det duger jag inte till i grund och botten; men marschera fram och bli en generalkonsul nummer två, som man väntar sig av mig, det bär mig på något vis inte mindre emot. Det måste finnas ett tredje! Matti, skulle det verkligen vara du och bara du, som hade nyckeln dit?
Men den föreställningen måste synts honom befängd, ty han skrattade till.
Långsamt gled bilen fram, gata upp och gata ner, som det blivit tillsagt. Vid en kurva kände Matti plötsligt igen var de voro: de passerade Elmas port. Hon böjde sig fram och såg efter. Jo, det lyste i fönstret till Elmas sovrum, en ensam svag ljusfyrkant på hela den mörka husfasaden. Det var samma fönster från vilket en förtvivlad röst ropat ut i natten, en natt inte mycket olik den som nu var, så tung, så mättad av ovisshet. Detta verop: Matti! Dröj! — hur det ofta sedan dess ljudit för henne igen. Det måste vara sådant man aldrig glömde.
— Du hör ju inte på mig, sade Alexis misslynt. Vad ser du efter?
— Ingenting.
Ty detta var ingenting hon kunnat tala med Alexis om.
— Jag måste åka hem, sade hon.
— Vill du redan lämna mig?