— Det har gått fem minuter sedan sist. Nu går jag ner och öppnar porten.
Elma blev ensam.
Att det skulle vara så svårt att alltid ha det väsentliga för ögonen. Kanske hade hon haft mer än andra svårt för det. En gång som barn gick hon över en leråker, det mindes hon också, och fötterna fastnade, fastnade, det blev stora lerklumpar på dem, omöjliga att bära vidare till sist. Det kom svetten att pärla fram plågsamt igen. Att det skulle vara så svårt att se ljuscirkeln och bara minnas den.
Och nu var taket åter mörkt.
Men oron för Matti hade gått över. Det hade litet tidigare stått för henne, att barnet ännu var helt litet, ett helt spätt barn; hon hade varit rädd att inte kunna hålla i det ordentligt. Men tog man det ifrån henne, blev det mycket värre. Hon hade ropat och bett och bett att få behålla det, ropat så att svetten pärlade, hela kroppen var som eld. Men ingen hörde henne, tills Hulda hade kommit in, mycket lugnt, och sagt: — Nu har jag skickat efter fröken Matti.
— Hur gammal är hon, Hulda?
— Kära hjärtanes, hon blir ju sjutton i vår.
— Gud vare lovad!
När Matti kom in i rummet, öppnade Elma sina ögon.
— Fröken sov visst, viskade Hulda.