Men innan vintersolen ännu hunnit lysa in full dager, var det slut.
Rummen tycktes med ens fyllas av folk. Läkaren kom skyndsamt och allra först: hon hade ändå icke trott, sade hon, att det så fort skulle vara förbi. Den beställda sjuksköterskan visade sig och försvann igen, bliven obehövlig. Rick Brunjohann tittade upp, utan aning om annat än att allt stod väl till med Elma, och hon grät övergivet i vardagsrumssoffan, ångrande och högt jämrande sin ånger, att hon icke, innan det nu var för sent, ägnat hederliga gamla Liwin större vänlighet, mera hänsyn. En bror till den döda slutligen, borgmästare Liwin, som någon dag förut underrättats telegrafiskt om dennas allvarliga sjukdom, hade jämte sin hustru kommit upp med nattåget till Stockholm, beredd att, om så sorgligt krävdes, fylla sina plikter mot släkten i systerns person.
Strax på förmiddagen hade Hulda också telefonerat till juristen, som fröken Liwin brukat tala med, och det hade varit på frökens order, ty han skulle underrättas före varje annan, när hon gick bort, hade hon sagt.
Borgmästare Liwin skickade hem Matti.
— Min kära unga fröken, sade han vänligt, vi är, både min hustru och jag, mycket känsliga för den tillgivenhet ni synbarligen hyst för vår syster, och ni är naturligtvis välkommen hit tillbaka varje dag, om ni så önskar. Men denna eftermiddag blir det åtskilliga papper och affärshandlingar, som måste genomgås genast, för att utröna om den avlidna möjligen förordnat något för sin begravning eller annat, och ni har ju, hör jag, sedan någon tid inte längre ert hem här.
Sedan gick han ur rum i rum, betraktande den ram i vilken hans syster levt. Mer än ramen hade han aldrig känt. Han hade icke ofta besökt henne, eller hon honom. Han tänkte efter: tjugu, trettio, ja, säkert mer än trettio år sedan de haft ett förtroligare samtal, en förtrolig lek; det måste ha varit ännu i barndomen. Och sedan dess visste han ingenting om henne. Fyra syskon voro de en gång, nu var han den ende kvar. — Vad kan hennes liv egentligen ha varit? tänkte han, och det slog honom, att nu först frågade han sig det, nu först frågade han sig varför han aldrig sökt henne eller undrat över henne.
Hade hon väl någonsin behövt honom, och han icke varit till hands? Dunkelt stod det för honom, att han hållit av henne, då han var gosse. Men där hon låg orörlig, mycket rak, med anletsdragen stelnade i slutligt allvar, icke ett skrämmande allvar, utan dens avskilda värdighet, som förtjänat sin frid, var hon för honom fullständigt en främling.
— Hon har ansetts vara lik vår far, reflekterade han, men det ser jag inte. Det är inte någon av oss, hon är lik.
Mot eftermiddagen öppnades det hos juristen deponerade förseglade konvolutet, som innehöll fröken Elma Liwins med egen hand nedskrivna sista vilja och förordningar.
I testamentet erkände hon sin dotter Matti (Mathilda), skriven såsom barn av okända föräldrar och kallad Murius. Så när som på några legat tillföll kvarlåtenskapen denna dotter. Bevis för moderskapet hade under senaste månader sammanbragts, såsom utlåtande av barnmorskan med flera. Barnets faders namn uppgavs. Till testamentet var slutligen fogat koncept till den dödsannons den avlidna uttryckligen önskade få införd i uppräknade tidningar, samtliga huvudstadens mera betydande.