— Svarade mamma ja?
Det borde Matti begripit av sig själv. Och sedan beskrev damen filigrankorset, och det var det rätta, och hon sade att hon alldeles av en slump sett annonsen, hon hade icke ens tänkt bry sig om att hon tappat bort den lilla småsaken, sade hon; det måste vara en märkvärdig dam. Slutligen hade hon frågat om hon fick låta hämta smycket. Min lilla flicka kan gott gå hem med det, svarade mamma. Damen frågade, om det önskades hittelön. Kom inte på fråga, mer än annonskostnaden. Då hade damen tackat, ytterst artigt, och det var allt.
Korset tillhörde några, som bodde vid Floragatan; från Humlegården var det bara några minuters väg dit. Fru Murius synade ett ögonblick tankfullt Mattis skolklänning och bestämde att hon fick ta på sig en annan, litet bättre. Gudilov, mössan var ny. Kavajen fick i hast två knappar isydda.
För att komma upp till Floragatan måste Matti passera Karlavägens brusande flod. På andra sidan var Människoätarlandet, som är befolkat med tigrar och människoätare, och där låg Floragatan. Utanför parken hade Matti i flera år endast undantagsvis fått gå ensam. Det fanns så mycket farligt i en stor stad. Visserligen hade mamma bestämt försäkrat att det icke fanns en enda tiger eller någon riktig kannibal i hela Stockholm, men man visste ändå icke vad barn kunde råka ut för ... Dock kom hon oskadd fram till huset, vars adress fru Murius skrivit upp på kuvertet innehållande guldfiligrankorset.
Det var ett fint hus. I trapporna sutto fina mattor fast med blänkande stänger. Vid Mattis ringning öppnades dörren av en jungfru i svart klänning och fint broderat vitt förkläde; det påminde något om jungfrun i en teaterpjäs Matti fått se, och när den svart och vita hörde vad det gällde, sade hon:
— Stig in, var så god.
In, det var till en salong. Maken såg man nog icke ofta. Libert och Matti hade gjort upp i detalj hur det såg ut inne i Kejserliga palatset, utanpå vilket stod skrivet Kungl. Biblioteket, ett stort gult hus, och där fanns då både guld och alabaster, elfenben, ebenholts och jakaranda och salar av idel ädelstenar, men denna salongen här, den var inte påhittad. Solen lyste in på stolar av förgyllning och siden. Matti vågade inte sitta på någon av dem, men hon såg sig väl omkring för att få idéer till Kejserliga palatsets omvandling. Blommor funnos i många vaser, liljekonvaljer och andra. Palmer, som räckte nästan upp till taket och en spegel ända ner på golvet. Över en soffa satt porträttet av en herre, lika stor som en verklig människa och klädd i frack med ett brett sidenband tvärsöver bröstet.
En dörr öppnades och en dam kom in: vacker, med böjd näsa, lång och ljus, fint kammad och klädd i vit sidenblus. Hon tog det lilla paketet ur Mattis bara hand — ty Matti hade lämnat vantarna hemma, så trasiga som de voro, då både mamma och hon glömt att laga dem — vecklade fram filigrankorset och sade att det var det rätta.
— Och vad heter du, lilla vän?
Matti gav sitt namn.