Herr Murius anmälde dem för vicevärden.
— Det bor inga notarier i huset, svarade vicevärden.
— Jag kallar dem så.
— Må vara. Här bor i varje fall bara ordentligt folk.
— Är det ordentligt, vafalls, att sjunga och till på köpet falskt, revykupletter, eländig pappersgubbemusik, när en känd musiker har sitt fönster åt gårdssidan, där man passerar.
— Konsertmästaren borde ha sitt rum åt gatan, sade vicevärden.
Men det var icke bättre. På husets nedre botten var en speceriaffär, och speceristerna började tidigt på morgonen rumstera med sina lårar och lådor. De passade på och togo emot sina sändningar just då. Stora vagnar stannade utanför huset, och med förfärligt dån dunsade apelsinlådor och sockerlådor mot asfalttrottoaren. Klockan var sju, husets jungfrur började springa ut och in och slå i porten. För den som somnat halv fyra blir det för kort sömn. Konsertmästaren steg upp i vredesmod, och då kunde det hända att han fann sin hustru i köket, tyst som en ande, ordnande frukosten åt gossarna och Matti.
— Är du uppe nu? Vad gör En annan?
En annan var det namn herr Murius gav hemmets jungfrur, vad dessa än hette.
— Hon flyttade i går.