— Pappor brukar eljest önska sig pojkar, anmärkte Pontus.
— Inte jag. Nej barn, en flicka, det är som en blomsterkrans kring hjärtat.
— Då blev väl pappa glad, när jag föddes, stack Matti fram.
— Hm, svarade konsertmästaren blott.
Förmodligen hade han just den gången tvärtom velat ha en gosse, eller tyckte han kanske att man nu hade barn nog.
Talet om blomsterkransen kring hjärtat gällde för resten, det visste man, inga små flickor alls, utan blott en enda, och som ingen flicka var mer: mamma. Hon hade själv berättat historien om när hennes man var ung och kär. Icke så värst ung kanske, ty han var bra mycket äldre än hon, men ändå obeskrivligt älsklig och kär. Då skrev han små ömma biljetter och bar dem till en stor rosenbuske och stack in dem i en av rosorna. De voro ännu inte förlovade, han och hon, men hon visste att han älskade henne och kände till knepet med rosenbusken och gick dit och fann biljetten. Vad hon däremot icke vetat, var att han, filuren, under tiden dolt sig i närheten och stod och strålade av lycka och kastade kyssar på fingret åt henne.
Fru Murius sprang upp och förevisade alltsamman för barnen, när de voro små. Det gjorde dem alldeles förtjusta. De fingo föreställa rosenbusken, rosorna, biljetten, och hon stod på litet avstånd och föreställde den förälskade själv; hennes ögon strålade och hon stod på ena tåspetsen och kastade kyssar framåt med båda händerna. De skrattade allasamman, hon allra mest, och hon kramade sedan om dem, den ena efter den andra.
Det var numera eljest svårt för någon människa och inte minst för barnen Murius att tänka sig något liknande detta i samband med deras far. Det kunde gå dag efter dag utan att han yttrade ett ord. Han gömde sig i sitt rum, arbetade och grubblade, besatt av sin oro.
Barnen gingo tysta åt sidan för att ej besvära. Men fru Murius var ständigt på vakt, spanande efter ytterligare mörkning och sökande medel att då skingra den, eller efter ljusning — ty rätt som det var kunde den också komma, som en tjuv om natten, om dagen, morgon eller kväll. Man visste aldrig.
Oron gällde pengar, han hade så många munnar att mätta; den gällde möjligheten att en dag icke kunna spela mer, om nervvärken i armen förvärrades, eller bara att icke mer kunna fylla sina uppgifter så att han själv gillade det: andras omdömen betydde därvidlag noll och intet. Så var det oron att inte komma i tid till repetitionerna på Operan, vilket likväl aldrig någonsin hänt, och hundra andra sorters oro, kanske allra värst den att icke få sova, när hän om kvällarna kom hem, dödstrött. Hans rum låg åt gården, och mitt i natten, ibland ända fram på morgonsidan, just som han äntligen somnat till, kunde notarierna komma hem, som bodde i gårdshuset: de hade då varit ute på rummel, det begrep han, unga karlar utan lag eller samvete, utan familjeförsörjarplikter, utan konstnärsgärning och så utan spår till vett att de visslade eller sjöngo, när de klafsade över cementgården med sina osäkra steg.