— Nehej, han heter Alexis Pasch, du, om du vill veta det än en gång.
Pontus satt böjd över tyskan. Libert var obegåvad och fick nöja sig med folkskolan, konsertmästaren hade heller inte råd att kosta på honom mer; men Pontus var flitig och fick alltid överbetyg och beröm. Han lät nu de där två barnungarna, Libert och Matti, hållas en stund till, utan att beakta dem. Därpå slängde han äntligen ut sin stora trumf, vilken han väl bevarat hela eftermiddagen, slängde ut den som om den varit det allra mest alldagliga, ty så är rätta sättet:
— Pasch och jag är klasskamrater, sade han.
6.
Matti var stor och kraftig för sina snart tolv år, men Libert var ovanligt liten för tretton, spinkig och klen, med dåligt läshuvud, så att han aldrig kunde bli mer än en simpel bierfilare, om ens det, sade herr Murius pessimistiskt.
Libert och Matti voro de enda av barnen, som visat musikaliska anlag. Den allvarlige Roland ville bara bli uppfinnare, Pontus ämnade bli läkare, det ger god förtjänst, om man är skicklig, och det tvekade han icke om att bli. Studierna ämnade han göra på skuld och till fadern sade han: — Bekymra sig inte, pappa, jag reder upp det. Men Libert och Matti voro vanliga barn, endast försedda med litet extra begåvning för musik.
— Libert, ja, stackars gosse, sade konsertmästaren, något skall han väl ha på sin lott, min son. Men Matti, det är väl ändå egendomligt, vafalls?
Det gjorde alltid Matti litet ont, när han talade så där. Menade han att flickor icke bruka vara musikaliska? I så fall borde han väl vara glad att ha fått ett barn, som utgjorde ett givet undantag. Det föreföll likväl som om han bara yttrat sig alldeles naturligt: att Matti var musikalisk berodde på en egendomlig slump, det var allt, och det var för resten ingenting illa i det.
Ibland kunde det nog se ut som hölle han verkligen ändå särskilt på henne: det var när hon gjort stora framsteg i pianospelningen från lektion till lektion. Då klappade han om henne och sade, att hon skulle bli hans ålderdoms tröst. Men en gång, då Matti just väntat att det stora erkännandet skulle komma henne till del, blev hon besviken.
Han hade berättat att var gång han fick en pojke hade det förargat honom, ty han hade alltid hellre velat ha en flicka.