Gossen hette alltså Alexis. Alexis Pasch, ty Pasch var namnet, som stått på ytterdörren. När Matti tackat och gick ut, gick han ut på samma gång. De gingo gatan utför, inte tillsammans, det kan man inte säga, men i alla fall samtidigt. Alexis Pasch gick litet i förväg, nu med händerna i rockfickorna, och småvisslande. Först vid Karlavägen vände han sig om, nickade ganska nådigt, som om han fortfarande gillat att Matti fick filigrankorset, och tog av åt vänster, medan Matti därefter ej längre fann något hinder att sätta skarp fart hem.
Två kvällar å rad, som Matti nu var hjältinna i hemmet. Det var inte likt någonting, som nånsin hänt förut. Mamma letade fram ett smalt svart sammetsband, trädde smycket på bandet och hängde det hela om halsen på Matti; det klädde, det var underbart sött. Den där Alexis måste vara den snällaste gosse, som fanns.
Libert och Matti viskade avsides: man kunde till exempel ha honom till fosterbror. Elias finge i så fall säga farbror till honom. Korset kunde vara ett minne från honom till lille Elias, fastän Matti fick bära det. I varje fall ämnade man nästa dag följas åt och se på huset där han bodde.
— Vad hette grabben? frågade Pontus.
— Det har du redan hört!
— Inte hör jag på allt ert prat.
— Du gör dig bara till. Vi har sagt det hela tiden.
— Jag bryr mig inte alls om er Olle Pettersson eller vad ni kallar honom.
— Säg det inte! viskade Libert.
Men Matti kunde inte hålla sig: