Libert var poeten och komponisten. Matti skakade på huvudet, så att lockarna slogo henne om näsan, först från ena sidan och sedan från den andra, och när hon blivit riktigt vilt yr i huvudet, kysste hon dem alla vid bordet, och allra sist far, och blev sedan sittande i hans knä och strök med handen över hans orakade kinder: det var som att stryka en borste, men när man tycker om sin pappa, betyder det ingenting.

— Dårskaper, sade herr Murius åt alltihop, men oron i ögonen var borta.

Och när barnen dragit i väg till skolan och hans hustru hade hela hemmet att ställa i ordning, hade dårskapen smittat honom själv, han hindrade henne, vad hon än tog itu med, han kysste henne och sade, att nu var det hans tur att kyssa, hans ögon lyste och han var lika kär som den tiden då de ömma biljetterna gömdes i rosenbusken.

Hur livligt fru Murius önskade att han litet oftare kunnat så här glömma alla anledningarna till oro och grämelse. Men han glömde aldrig länge. Plötsligt var något där igen, plötsligt kunde ångern slå honom igen, att han dragit henne, den avgudade hustrun, in i ett så fattigt och snålt liv. Han såg sig omkring i rummen: bristfälliga möbler, trångt. Ett trasigt täcke fångade hans blick. De ännu odiskade gröttallrikarna fångade hans blick. Ett hem, där ingen jungfru ville bli kvar! Men hon måste vara kvar, alltid — hon, hans Den enda.

— Du var född för annat! ropade han. Annat än en snart uttjänt hovkapellist, en sprucken för detta kandidat till världsmästarskap, en gammal potta, rent ut sagt. Å, du skulle haft en helt annan sorts karl, en fin karl, riddare av ordnar. Operachefen skulle du vara gift med.

— Nej tack, snälla du, sade fru Murius.

— Du förstår det inte själv.

Det sorgfria uppsvinget var förbi. Tiden var inne att se på klockan för tjugonde gången, taga på rocken med kanter, vilka voro inte mindre nötta än den kinesiska nattrockens, och hasta i väg.

Fru Murius gick ut på den lilla balkongen från gossarnas rum och såg efter honom. Där kom han ut genom porten; håret var litet för långt över sammetskragen, några glesa testar med begynnande grått i hängde slarvigt under filthatten, den mångårige trotjänaren. Ryggen var böjd. Med sina små brådskande steg, dem hon kände så väl, sneddade han över gatan och var strax vid hörnet. Ibland vände han sig om där och gav henne en nick, en antydan till handkyss, och det var fördenskull hon gick ut på balkongen. Men ibland försvann han bara; då hade hans oro ilat i förväg till den väntande viktiga orkesterrepetitionen, kanske strax före en premiär, och han funderade på att taga spårvagn för att hinna fatt den. Nå, så stod hon där gärna i alla fall, bara för att se på honom så länge han syntes, en syn hon aldrig kommit att tröttna på — det var inte mer med det.

Våningen bestod av fyra rum och köket med den olycksbringande alkoven. Tre rum åt gatan, ett åt gården. Det största rummet kallades salen, men vad skulle man kalla de andra, då man ständigt flyttade ur det ena i det andra för att familjefadern skulle kunna utexperimentera åt sig vilket som till sist var lugnast?