Så särdeles ordentligt var det inte alltid i Muriusska hemmet, och fru Murius visste det. Där fanns för litet utrymme, det kunde icke hjälpas att kläder, som egentligen strax borde lagats, och litet av varje annat hamnade på stolarna, på pianot i salen, eller kördes ihop i en och annan vrå, i stället för i redan överfyllda lådor och skåp. Fru Murius blev ändå bra het och trött av allt, som måste redas upp, och därtill kom sedan det privata arbetet, den fina porslinslagningen, som hon var mästare i, och som gav en välbehövlig extra slant, men som icke tröttade mindre än annat och kom ögonen att svida.

Mitt i jobbet måste hon därför emellanåt stanna och vila. Hon stannade framför spegeln i sitt rum — i det, som tillfälligtvis var hennes — och såg på sitt eget lilla runda ansikte, vilket ej hade några rosor mer, håret, som började bli tunt och vilket hon omöjligt hann behandla, de grå ögonen, en gång i tiden liknade vid stjärnor, och kring vilka ett system av små löjliga rynkor bildat sig. Det var detta lilla komiska ansikte, någonting mittemellan barnunge och fryntlig gumma, enligt fru Murius’ egen åsikt, som konsertmästaren alltjämt på allvar ansåg vara det ljuvaste, om icke rentav det vackraste i världen!

Alldeles ensam framför sin spegel måste fru Murius vid den tanken skratta högt. Ansiktet blev därvid ännu rynkigare och allt löjligare, det såg hon, och det var väl, tänkte hon, att ingen plötsligt trädde in och upptäckte denna medelålders person, en ansvarig husmor och mamma, som mitt på blanka förmiddagen sitter och gapskrattar åt sig själv, och samtidigt trots allt värms in i hjärteroten och tåras i blicken av medvetandet om konsertmästare Murius’ galna och felaktiga föreställningar om henne, av tanken på att en, en enda, finns i denna vida värld, inför vilken hon alltid varit och alltid tycks förbli en skönhet.

7.

Fram på hösten det året, kom Garibaldi på besök.

Han var en berömd violinist och hade varit elev hos konsertmästaren, och till och med dennes allra bästa elev. Den tiden hette han Garibaldi Jansson, men senare tog han bort Jansson och nöjde sig med Garibaldi. Garibaldi, i ett för allt, både för- och efternamn. Det namnet stod i kolossala bokstäver på affischerna, när han var ute på turné, och senast kom han nu från Amerika, där han gjort utomordentlig lycka, berättade han själv. Där borta hade de nämligen på sina håll fått något nys om en italiensk frihetshjälte, som hette Garibaldi, sade han, och de togo honom för denne, de funno det helt naturligt att en frihetshjälte också skulle kunna spela fiol och till på köpet gärna resa omkring och spela för alla dem, som bara betalade biljett, och de hyllade honom därefter.

Så ofta han kom till Stockholm, kom han upp till sin forne lärare. Han kallade honom Mäster, men till fru Murius sade han Alice, som var hennes namn. Han hade med sig blommor och konfekt och hade åtminstone ibland gott om pengar, ty han köpte upp gamla fina fioler, det var något han begrep sig på, och sedan sålde han dem med vinst. Garibaldi var en fiffig man.

Han kände igen alla barnen Murius och skulle haft med sig presenter åt dem alla, men i sista stund glömde han köpa presenterna, och då tog han ur sina fickor vad där fanns. På det viset fick Roland en klocka av amerikanskt guld, Pontus fick kedjan och Libert en berlock med ett graverat G på en röd sten. Herr Garibaldi sade att det betydde: Gud vare med dig. Matti fick en silkesnäsduk. Alla voro samlade kring Garibaldi, och hörde honom spela eller berätta, sågo honom äta och dricka och till och med dansa. Ty han var så livlig att han aldrig satt länge stilla, utan rätt som det var, var han ute på golvet, gick omkring, tog steg hit och dit, och dansa, sade han dessutom, det var det bästa han visste.

— Alice får lov att göra bal här, sade han.

För den saken hade han strax barnen vunna, till och med Roland, som icke ville dansa; men Garibaldi hade mer än fyra strängar på sin fiol och hade strax han kom till Stockholm telegraferat och anbefallt Roland åt en stor potentat i Amerika, som var hans goda vän, så att nu skulle Roland dit och få en ny plats och slå sig igenom mycket fortare och bättre än genom att gå och svärta naglarna på verkstäder i Stockholm. Konsertmästaren hade ju icke råd att hålla honom på Högskolan.