Roland var därför vunnen för varje Garibaldis uppslag. Men fru Murius såg sig omkring i den trånga våningen med dess ohjälpliga oordning.
— En bal, snälla Garibaldi!!
— Just en bal.
— Nåja, sade hon då och kom att tänka på att det stora rummet i alla fall var ganska stort, varför inte?
Ty hon såg alla barnens ögon fulla av förväntan.
Garibaldi gjorde upp balplanen:
— Var och en av gossarna får bjuda en flamma och en kamrat. Matti bjuder två kamrater, men det får lov att vara söta flickor. Gör mig sex damer och med Alice sju. Med Mäster och mig blir det åtta kavaljerer, lagom för denna lokal. Mäster och jag turar om att spela. Byffé dukas i tamburen; jag skaffar ingredienserna, om Alice bara vill breda några dussin smörgåsar till supén. Har Matti balklänning? Vit moll från sommaren? Utmärkt vackert.
Alla barnaögonen riktades nu på sista instansen: Far.
Ock det gick bra, ty när Garibaldi visade sig, inträdde alltid ljusa uppsving i konsertmästarens lynne. In i sena natten kunde de två herrarna spela fiol och diskutera, skälla ut musikvärldens alla översittare och falskmyntare och ohängda personer och rosa några få utvalda så mycket mer entusiastiskt, och så spela igen, så att nästa morgon kunde hända, att andra hyresgäster än herr Murius voro och beklagade sig hos vicevärden.
Hela veckan arbetade nu mamma, gossarna och Matti var ledig stund för balen. Garibaldi kom själv upp och hjälpte till. Salen utrymdes och dekorerades med överdådiga massor silkespapper och kulörta lyktor på snören. Det skulle åstadkommas en magisk, en trolsk belysning. Rummet intill salen gjordes i ordning till salong. Garibaldi lät stadsbud bära upp bekväma schäslonger, små taburetter, dekorativa palmer, tavlor, en fotlampa med enorm spetsklädd skärm, Gud vet var han tog allt ifrån, troligen lånade han hos alla sina bekanta. En och annan av dessa bjöd han i vederlag med på balen.