— Vi blir ett par personer till, Alice, sade han var gång han kom upp.
— Ja, kära Garibaldi, bjud bara inte fler nu.
— Jag lovar heligt.
Men nästa dag bjöd han ett par till. Det måste göras ännu en salong, alla tre rummen åt gatan voro förvandlade. Till det innersta av dem lånade Garibaldi upp en, som han sade, superb äkta matta och en soffa, vilken såg ut som en rundel klädd med plysch, och på vars upphöjda mitt, liknande en pelare, stod en stor konstgjord växt. I konsertmästarens rum åt gården samlades alla möbler man ej hade bruk för, kommoder, bokhyllor, sängar: där såg ut som ett möbelupplag, och sista natten före balen sov hela familjen på bara madrasserna på golven; var och en utvalde den vrå åt sig han eller hon föredrog.
Lyckligtvis var En annan i köket så ny att hon ännu ej hunnit surna till. Det var tvärtom en gladlynt flicka, som ej tog illa upp galenskaperna, i synnerhet icke sedan herr Garibaldi varit ute och resonerat mycket förtroendeingivande med henne och herr Garibaldis viktualier till byffén börjat strömma in: vinflaskor, frukt, konfekt, tårtor, läskedrycker. Till supén, att stärka smörgåsarnas effekt, kommo konservlådor med pastej, hummer, ansjovis, champinjoner med mera. Och fru Murius tingade hjälphustru som hjälp till all disken och övrigt stök.
För Matti hade balen en särskild märkvärdighet: Pontus hade bland alla sina kamrater valt att bjuda Alexis Pasch.
Före filigrankorsets dagar hade Pasch och Pontus Murius så gott som aldrig talat med varandra i skolan. Pontus hade sett på Alexis som på en snobb och Alexis på Pontus som på en sannolikt tråkig pojke och plugghäst. Men Pontus’ goda förstånd, som sällan var ur verksamhet, hade småningom börjat intala honom att generalkonsul Paschs son hörde till de bekantskaper det kunde löna sig odla. Han hade följt med Libert och Matti fram till Paschska huset, och medan dessa betraktade det med avgudadyrkares blickar hade Pontus nyktert sett, att det vittnade om förmögenhet, eleganta vanor och krav.
Libert och Matti förvandlade Humlegården till en världsdel, där de med sin inbillade Elias hade sina domäner och riken. Kungl. Biblioteket var ett fabulöst palats; i träden bodde häxor, i buskarna dolde sig landsförrädare och andra ogärningsmän; en rödklädd flicka, som de icke ens kände, var en fe. Barnpladder! Pontus drömde i stället om att en obekant rik gammal man fick infallet testamentera sina pengar till honom, eller att han träffades av en Lidnersk knäpp och lyckades hoppa över två klasser. Framför Paschska huset vaknade inom honom intet svärmeri, men en bestämd lust att just där bli omtyckt, välkomnad och upptagen, och därifrån få hjälp till sina studier.
Han började närma sig Alexis, och det slog icke illa ut. Så långt som till ett besök i Alexis’ hem hade det likväl inte ännu gått, när Garibaldis bal beslöts. Men där var ett ojämförligt gynnsamt tillfälle att visa kamraten uppmärksamhet genom att bjuda just honom. Ett djärvt steg, ty ingen kunde veta hur en snobb som Alexis tog upp en tillställning av den arten.
Pontus tvekade i ett par dagar, innan han äntligen slog till med inbjudan.