När Alexis kom till balen klockan omkring tjugu minuter över nio, var där redan fullt med folk. Garibaldis egna vänner hade anlänt i hans sällskap, tidigt, efter en glad gemensam middag. En av dem var operasångare och sjöng, så det hördes genom hela huset, medan unge Pasch ringde på dörren med Konsertmästare P. A. Murius på mässingsplåten. Köksdörren öppnades på glänt bredvid honom och ett huvud med vit tresnibb runt håret stack ut.
— Kom så gärna in denna vägen, sade huvudet, jag hinner knappt springa runt och öppna i tamburen. Vassego.
Alexis log och trädde in.
Det var första gången han kom köksvägen till en bjudning, och han anade strax att balen hos konsertmästare P. A. Murius måste komma att bli någonting synnerligen originellt, alldeles olikt umgängesformerna i hans föräldrars umgänge. Det var honom icke på minsta vis emot.
Han var i smoking från Engelska skrädderiet, lackskor, oklanderligt lingerie, hög stärkkrage och ett par små pärlor i skjortbröstet, en gåva till konfirmationen samma sommar. Han fann en tambur, jämförelsevis rymlig, men apterad till byffé, och där man redan flitigt tycktes njutit av välfägnaden. Var lägga av hatt och ytterrock? Alexis öppnade en liten dörr. Mycket riktigt: W. C. Men med hjälp av en stol och ett strykbräde hade man där ordnat en hylla, över vilken redan lågo, huller om buller, en massa herrockar. En hängmatta av nät hängde under taket, upptagande hattar. Alexis tvekade ej att lägga sina ytterkläder till de övriga.
Sångaren upphörde att sjunga och dansen tog vid igen. Alexis såg en medelmåttigt tilltagen sal med linoleumbeläggning på golvet; den låg i halvdunkel eller bättre sagt, i rödskimrande, svag belysning. Från takkroken, där sannolikt en lampa brukat hänga, löpte band med papperslyktor till rummets fyra hörn. I ett av hörnen var pianot, trakterat av en äldre taktfast dam (engagerad av Garibaldi i sista minuten), och bredvid denna dam stod en ävenså äldre herre med något för långa, gråsprängda glesa lockar och spelade fiol. Att musiken var prima, därom kunde ingen tvekan råda. Ute på linoleumgolvet var inom ett ögonblick trängsel.
Två av de närvarande hade, utan att han anade det, motsett Alexis Paschs ankomst med stark spänning: Pontus och Matti. Pontus upptäckte honom först, gick emot honom med en min så oberörd som möjligt och föreställde honom världsmannamässigt för sin mor och för sin far: Alexis bugade ceremoniöst för fru Murius i ganska gammalmodig toalett och för den långhårige hedersmannen med fiolen, vilken han först tagit för att, jämte pianodamen, vara hyrd för kvällen.
Strax därpå stod en flicka, nästan lika lång som han själv — ty Alexis var snarare småvuxen — och log välkomnande och igenkännande mot honom. Det måste vara den tolvåriga systern Pontus omnämnt, tänkte Alexis. Men framför allt, var hade han väl sett henne förut? En mycket söt flicka, brunlockig och blåögd, nu klädd i vit moll, liksom landsflickorna på landet vid midsommardanserna, men alldeles säkert en annan gång sedd helt annorlunda klädd — i kavaj och mössa med Dristigheten skrivet tvärsöver pannan.
— Nu känner jag igen fröken, sade han.
— Titta, ropade hon, och på mollklänningens framsida hängde guldfiligrankorset på sitt smala svarta sammetsband. Det tog sig inte särdeles magnifikt ut i Alexis’ ögon och han kände sig lätt generad över att icke det upphittade smycket kunde varit ett av hans mors något bättre.