— Får jag lov? sade han emellertid belevat, och Matti och han svävade ut i en vals, igenkännlig emellanåt som en gammal Strauss, en Lanner, en Schubert, en Carl Maria von Weber, (Aufforderung zum Tanze), men emellanåt också fullkomligt liksom ny inom de åldrade ramarna, ty konsertmästaren hade denna afton alldeles släppt lös ett nästan förgätet, ungdomligt, lycksaliggörande humör, och tonerna kommo till honom liksom duvor och småfåglar till helgonens armar och skuldror. Damen vid pianot elektriserades därav och hur än fåglarna kommo och flögo, följde hon med, som för övrigt hennes unge vän Garibaldi redan garanterat att hon säkert skulle kunna göra.

Sedan tog Garibaldi själv fiolen. Inte ett ögonblicks uppehåll. Men Garibaldi var ung, han hade varit ute i världen, hade hört negrer och indianer och alla folkslag spela, så att nu fick musiken en annan karaktär. Men Alexis släppte icke därför den lyckliga Matti, tog bara ett litet fastare tag om henne och sade:

— Ni dansar som en älva, min fröken.

Hårresande tillgjort!

Det lät minsann icke så, när bröderna ibland om kvällarna dansat med henne, eller när man några somrar fått vara med och dansa på logen. Likväl var det Matti omöjligt taga illa upp denna tillgjordhet, som skulle fällt varje annan än Alexis. Ty vad Alexis än gjorde eller sade, var det bra. Det hade ryckt till i henne i samma ögonblick hon fick se honom träda in i salen, det hade känts så häftigt, att hennes ögon tårats.

Var icke Alexis idealet sedan månader tillbaka, härskaren i det fordom fruktade Människoätarland, nu förvandlat till ett Eden, där hans mamma var drottning? Han var bundsförvanten, som Libert och hon tillkallade mot fiender. Han var den, efter vars beläte Elias skulle uppfostras till en hjälte. Ständigt var han med dem, osynlig part i deras lekar och inbillningar. Och där stod han nu faktiskt, livslevande.

Ingen på balen såg ut som Alexis — det var då något, som alla kunnat gå med på. Smoking! Och en hållning, ett småleende, ett sätt att buga sig. Musiken tystnade, musiken spelade upp igen, men Alexis, den obeskrivlige, fortfor att dansa med endast Matti!

De gingo också till byffén, de som alla andra, och drucko duskål där. Det föll sig fullkomligt naturligt. Det var en glad bal — en mycket originell tillställning, sade Alexis — ett prat, ett skratt, sång, såväl solo som i kör. Klockan halv tolv kommo de, som bodde i våningen under och beklagade sig: det var ett ungt par, och de bjödos kvar och stannade. Garibaldi sprang ut i köket, flickan där hade slagit mycket an på honom och han bjöd upp henne.

— Inte passar det sig för en annan! värjde hon sig, men Garibaldi gav sig icke, han drog in henne i salen och dansade polka baklänges med henne så, som ingen i stad boren människa kan göra det efter mer, ropade konsertmästaren och tog av sig i skjortärmarna, satte sig på en stol och agerade bondspelman.

Därpå bildade man ring och såg på, när han i sin tur dansade med sin egen hustru, det var något annat och mycket mera sirligt än polka baklänges, och man såg hur hårt han emellanåt tryckte henne till sitt bröst, medan hon log och visade sin lycka och när de slutligen stannade mitt i rummet, kysste hon honom på kinden. Då applåderade alla.