— Din far måste vara mycket gladlynt, sade Alexis till Matti, och det vågade hon icke svara på, ty hon läste i sin älskade mammas ögon vad denna tänkte, hur hjärtans hon gladde sig åt allas glädje och allra mest åt sin mans, emedan hon visste alldeles säkert att den skulle vara förbi nästa dag. Hon var glad så länge den fanns.
Pontus drog Matti avsides:
— Det passar sig inte att du ensam lägger beslag på Pasch hela tiden. Var han än är, tittar du efter honom med snåla ögon.
— Det är han, som bjuder upp mig, svarade hon, trotsande Pontus med en huvudknyck.
Libert viskade och frågade henne, också avsides:
— Hur är han, du?
— Himmelsk.
Stora Roland, som skulle i väg till sitt Amerika och potentaten där två dagar senare, lade armen om lilla systers skuldror och sade på sitt allvarsamma och vänliga sätt:
— I dag har du allt roligt Matti?
— Aldrig i hela mitt liv har jag haft så roligt. Å, Roland, vad du är snäll!