Och så var Alexis där igen, bjöd upp på nytt, visade tydligt att han hellre dansade med Matti än med någon annan, ehuru det fanns åtminstone tre flickor, lämpligare i ålder åt honom.
De gingo och satte sig på rundelsoffan med pelare i mitten och konstgjord växt på pelaren, och Matti låtsades icke om att den bara var lånad. Alexis sade att en likadan hade funnits i hans mormors hem, men den hade sålts.
— Varför det?
Då måste Alexis tala om något annat, ty han kunde icke säga rentut vad hans mor, fru Alexandra Pasch hade sagt: — Den horribla gamla soffan! Den kommer att göra lycka i någon hantverkarfamilj. Sälj den bara!
De talade om filigrankorset och Matti berättade hela historien om den stora händelsen då hon fann det. Hon berättade in i minsta detalj, sprang upp och visade hur nära det varit att hennes fot trampat på det. Alexis satt och såg på henne. Hon var mycket söt, tyckte han, mycket sötare än någon av de flickor han kände, döttrar i hem, där hans föräldrar umgingos, och dubbelt så lustig som någon av dem. Matti var icke generad på minsta vis att tala om att filigrankorset var det vackraste hon ägde.
— Du har något som är mycket vackrare, sade Alexis.
— Vad då?
— Ditt ansikte.
Återigen denna obegripliga tillgjordhet! Vilka fraser! Precis som i böcker, när Cecil eller vad han heter älskar Gwendolen eller Elaine; Matti hade redan läst ett par romaner i den stilen. Hon kunde bara svara som hon kände:
— Asch!