Ändå var det omöjligt att tycka illa om Alexis.

Det bästa med honom var, att också han tycktes ha roligt på balen. När alla de yngre baldeltagarna, Liberts vänner och Mattis egna, togo farväl, stannade han kvar. Det föreföll som om han haft lov att komma hem när han ville. Dansen stannade småningom av och slutade och de äldre, vilkas leder också småningom glesnat, satte sig i salen, dit man bar in ett bord och nya förfriskningar: det var herr och fru Murius själva, pianodamen, Garibaldi, operasångaren, det unga paret från våningen under. Roland satt med dem. Men i innersta rummet, där den lånade mattan fanns, slogo Pontus, Libert, Matti och Alexis sig ner på golvet, jämte en del förning, det allra sista från byffén, och Libert somnade strax.

8.

I Muriusska våningen, högst i huset och vars gatfönster vette åt öster, började det dagas jämförelsevis tidigt, även om hösten. Över hustaken på andra sidan gatan och bortom dessa, en kubistisk tavla i violetta grundtoner, reste sig toppen av Hedvig Eleonora kyrkas kupol med klockan. När de sista gästerna tagit farväl och gått, rullade Garibaldi upp gardinerna i salen och öppnade alla fönster. Ännu var det skumt, men luften var klar och bortom den kubistiska tavlan lyste det helt svagt skärt. En lätt bris trängde in i det genomrökta rummet, där nu blott ett enda ljus brann på bordet med tömda glas, fruktskal, tändstickor; brisen kom med en tunn och kryddlik väldoft, man visste ej varifrån, kanske från avlägsna trädgårdar, där de sista äpplena ännu icke plockats ner.

Mitt i staden, där den knappt förflutna nattens ljudkörer äntligen dött bort, liksom äntligen uttröttade, och den blivande nya dagen nätt och jämnt börjat sin uvertyr med de första spårvagnarnas rutschande rassel, skänkte denna bris, sådan den kom som gäst från obekant fjärran, bärande sin hemlighetsfulla väldoft över gatorna och de slutna husen, en förnimmelse av rymd och frihet.

— Låt mig slippa gå min väg än, bad Garibaldi.

Intill ett av fönstren ställde han en bekväm stol åt Alice, en annan åt Mäster, och tog själv plats på fönsterbrädet. Efter en natt av prat, skratt och musik, dans, upptåg och skämt, slöt han ögonen med de av all tobaksröken brännande ögonlocken, önskande sig en stunds ro och genast bönhörd. Omkring honom rådde endast vänlighet och välvilja och han sjönk in däri med tacksamhet. Han mindes som om de varit en enda alla sina redan förut genomvakade nätter, och de voro otaliga, fantasmagorier av skiftande ton och färg, dramer, idyller, lycka och pina, ett virrvarr av ansikten — och så ändlöst många ord, många av dem menade att vara oförglömliga och kanske också trofast lagrade allra innerst, endast bidande sin stund att göra sig påminda igen, just en stund likt denna svala och trötta, förljuvad av en morgonfläkt från ingen vet var.

— Kära Mäster, sade han, kan du minnas en av dina elever från tiden, då jag just började hos dig: Gavelström?

— Jag minns honom, jo, svarade Murius. Gavelström. Han har varit död nu i flera år.

— Ja. Men tänk dig, i natt har han kommit för mig så besynnerligt tydligt. Jag har eljest inte tänkt på honom på länge. Vi var inte alls intima vänner, han och jag, men ändå, jo, kanske ändå vänner, sista tiden han levde, då han föll ihop och ibland önskade sig en hand att få hålla i, stackars Gavelström. Plötsligt såg jag honom då framför mig i kväll, i det dunkla rosa ljuset här inne, det var hans skratt och det där hänryckt dristiga skimret i hans ögon, till exempel då han tog upp stråken och just skulle ge sig i kast med något, där han visste att han äntligen knäckt svårigheterna. Precis han. Och, Alice, på en gång såg jag att det var Matti, som dansade förbi mig! Hon var lik honom i den sekunden, som om hon varit hans dotter. Jag trodde att jag drömde, men sedan såg jag efter igen, och hon var fortfarande lika lik honom.