— Vem vet, svarade fru Murius lågmält.
Garibaldi strök sig över pannan vid detta alltför besynnerliga svar.
— Det gör ingenting du får veta det, Garibaldi, sade fru Murius i samma ton. Du, sade hon till mannen, det gör ingenting, att Garibaldi vet det.
Därpå berättade hon historien.
Det hade varit tolv år sedan, en höst, sent på hösten, men ännu inte vinter, alldeles som nu, sade hon. Libert var då ett och ett halvt år. Hon hade just lagt undan hans första småkläder, som Roland förut haft och sedan Pontus, de började bli ganska slitna. Hemmet var redan då likadant som nu; i denna samma våning hade mannen och hon flyttat in som nygifta, och det hade varit en storartad våning för ett ungt nygift par, alldeles onödigt stor, men hennes far hade levat och önskat de skulle ha det så bra som möjligt; han hade rätt goda inkomster, och han betalade hyran. Småningom föddes barnen, tre pojkar, och så blev konsertmästaren allt mer och mer känslig för allt buller och fick lov att ha ett rum alldeles för sig själv. Våningen liksom smälte ihop på det viset och blev icke alls för vidlyftig, trots att barnen ju ännu bara voro små. Den gamle fadern dog och hyran måste de därefter ut med själva, men de tyckte de ej gärna kunde bo mycket trängre mer.
En dag hade fru Murius haft ett ärende långt borta i en av stadens utkanter. Hon kom in i ett litet lågt hus. Den hon sökte, en tvätterska, skulle bo där. I farstun funnos två dörrar, hon knackade på dem båda, men ingen svarade. Från lägenheten innanför den ena dörren hördes ömklig barngråt. Fru Murius hade stått där i den lilla farstun, Garibaldi kunde mycket väl se henne framför sig i inbillningen, med det då ännu alldeles barnsliga ansiktet och munnen en smula öppen och ett allt mer och mer förtvivlat uttryck i de grå ögonen vid att höra denna oavbrutna, hjärtslitande barnagråt. Ingen människa kom, ingen tycktes finnas i hela det lilla huset, ingen på den lilla ovårdade gården med klädstreck. Fru Murius betänkte sig icke i all oändlighet, det var inte något, som låg mycket för henne, eller som hon brukade ge sig tid till; hon öppnade dörren till lägenheten med barnet och steg in.
Ett rum med kokspis utan eld och ett fotogenkök ovanpå. En liggsoffa med avnött målning, ouppbäddad, med smutsiga lakan; ett bord, på vilket stodo matrester — Garibaldi såg dem i fantasien: solkiga mjölkskvättar, sillben, potatisskal, och charkuterier från magasinet om hörnet, där man säljer all åmig, surnad, »lätt skadad» mat, vilken storstadens samhälle officiellt icke alls känns vid såsom människovärdig föda, men låter passera åt folk som nöjer sig ändå — eller tro att de måste nöja sig ändå.
I resterna av en klädkorg låg barnet, på eller mitt i en lumphög. Hela rummet var förpestat av lukten från korgen, från barnet. Med behandskad hand lyfte fru Murius tappert undan en del av lumpen. Barnet låg naket i sin träck, en eländig, mager liten flickebarnskropp, några få månader gammal. Det tjöt icke, något raseri orkade det icke höja sig till; det var inte illa gjort, att det ändå orkade med den där jämmerliga gråten. Det sträckte upp ett par små händer.
Fru Murius hade tänkt bara en sak:
— Det här går inte an. Barnet måste bort.