Hon lämnade tills vidare litet pengar på bordet och gick hem. Men barnets små händer, som i omedveten nöd sträckts upp emot henne, hade också lyckats fånga henne. Ohjälpligt. På kvällen lade hon sina egna söta små: stora Roland, sju år, redde sig bra själv, men Pontus som var fyra och lill-Libert badade hon. Vackra och välskapade små gossar. Och när de voro färdiga, sutto de i rad i var sin lilla säng och fingo mjölk och skorpor, och i bottnen på varje mugg hade mamma smusslat ner en chokladpastilj. Varje afton skedde detta lika hemlighetsfullt och var upptäckten lika glad. Men fru Murius grät bara i smyg hela den kvällen, och när mannen kom hem från Operan, satt hon fortfarande uppe och kunde icke komma ifrån minnet av barnet i lumphögen.
— Låt mig få ta det till oss, bad hon.
Herr Murius förstod nog att detta var ett oklokt, ett opraktiskt förslag, men när hon beskrev allting, såg inte heller han någon annan utväg. Vad gör man i dylika fall? Det förhörde de två opraktiska människorna sig inte om; när de talats vid i ett par timmar, var det dem dessutom likgiltigt, och nästa morgon for fru Murius således helt enkelt bort till den lilla vanvårdade utkantsgården och tog barnet med sig hem därifrån. Hon lämnade sitt namn och sin adress, ifall modern, eller myndigheter, eller någon annan någonsin kom att fråga efter flickan, sade hon, svepte därefter in denna i en filt och åkte hem i vagn.
Alla tre gossarna voro hemma, då hon kom med barnet. De hade ingenting vetat på förhand. Modern sade:
— Nu har ni fått en liten syster, just som pappa brukat önska sig.
— Och jag med! ropade de alla tre.
— Du kan tro, Garibaldi, sade fru Murius, att det var ett spektakel. Jungfrun sade ögonblickligen upp sig och skulle gå samma dag; men pojkarna hjälpte mig och vi ordnade ett skönt, ordentligt bad åt den arma ungen. Där stod de alla tre omkring mig, knuffades för att komma närmast och skrek på en gång.
Vad skulle ungen heta?
Tyvärr hade hon ju redan ett namn, det var, hade man förklarat för fru Murius, namnet på barnmorskan som ackorderat ut henne, och det kunde icke ändras. Därför fingo gossarna ett bestämt svar:
— Mathilda.