Men Roland sade med sitt allvar, som han hade redan då:
— Inte kan ett lindebarn heta Mathilda, mamma.
Och fru Murius måste då hitta på råd, och för att söva den nybadade lilla och samtidigt försöka vinna gossarna åt det kasserade namnet, sjöng hon:
Matti Matti barfot,
Matti Matti rosentå,
Matti skall hon heta,
fröken Matti Ögonblå.
Ty ur badet hade verkligen framträtt de allra sötaste små tår, och när Matti upphörde gråta, såg man att hon hade de klaraste, förståndiga, stora blå ögon. Hon sträckte ut sin lilla magra hand och grep om Rolands påpassliga finger och höll fast det, som om hon utvalt just honom till sitt stöd i världen.
Det hade Roland aldrig upphört att minnas. Ty det hade rört sjuåringen mer än något han känt förut.
Pontus glömde snart bort detaljerna av Mattis inträde i hemmet, och lille Libert ännu mer, naturligtvis. Det talades aldrig om att den nya lilla systern icke var en riktig syster, och fru Murius och till och med konsertmästaren hade snart fäst sig vid henne som vid ett eget barn. De två yngre gossarna visste sålunda fortfarande icke om något annat. Men Roland hade varit för stor, när Matti kom, och hela scenen, då hon först förevisades för dem alla, badades, matades med flaska och slöts i hans mors famn och sedan i hans egen, hade gjort alltför livligt intryck på honom. Dock låtsade han aldrig om att Matti egentligen var en främling ibland dem alla och han hade aldrig visat henne annat än det bästa broderssinne.