Fru Murius smög bort och släckte det sista ljuset på bordet.
— Få nu se hur barnen ordnat natthärbärge åt sig, sade hon.
Garibaldi och hon gingo tysta ut på spaning. I den improviserade första salongen sov Roland gott på en av schäslongerna. Till nästa rum, det innersta, med rundelsoffan och den superba äkta mattan, stod dörren öppen, och på golvet där lågo de andra i inte mindre djup sömn. De hade hämtat in kuddar åt sig och ett par filtar, vilka de delade, där de lågo i en enda rad: Pontus, Libert, Matti och unge Alexis Pasch, glömsk av sin egenskap av tillfällig gäst, totalt glömsk av nödvändig hemfärd, av gryende ny dag och ett väntande hem med alla tänkbara bekvämligheter vid Floragatan.
Han var alltjämt i sin eleganta smoking, men med stärkkragen avkastad utåt golvet, så att den barnsligt runda nacken syntes under det svettiga, tillrufsade pojkhåret.
II.
1.
Inga försoningsoffer i form av liljekonvaljer hjälpte. Visserligen hade Elma Liwin under årens lopp träffats av många ord, som stannat kvar och lagrats till samlingen av bitterhet. Men orden från Alexandra Pasch, Svan på vattenyta, Vit papegoja, populär och innehållslös behaglig dam, hade burit i sig ett särskilt gift, eller funnit sitt offer särskilt predisponerat att låta sig förgiftas. Eller var det så, att ord just från det hållet voro mer än andra omöjliga att fördra, till och med om de skulle varit alldeles giftfria? Mest omöjligt att inom alla tanklösa frasers domän fördra dem man aldrig kunnat uttala själv — emedan man själv var från en annan värld, av en annan ras. Som inte talade tanklöst.
Elma Liwin tackade sålunda aldrig fru Pasch för blommorna som sänts henne, ehuru hon eljest i regel iakttog alla belevenhetens yttre former, och ehuru hon dessutom var viss om att fru Pasch inte skulle ägna många tankar åt tackordens uteblivande. Hon kunde bara icke övervinna sig till att acceptera något vidare mellanhavande med fru Pasch. Elma vägrade biträda ett behjärtansvärt företag, där hon tog för givet att fru Pasch skulle vara med. Hon ville helt undvika henne — och det var icke så lätt, ty Alexandra Pasch hade förmågan att allestädes närvara. Överallt lika ämabel, luftigt överlägsen, generös med generalkonsulns pengar, var hon överallt den födda favoriten — Elma Liwins egen levande motsats.
Aldrig hade det fallit Alexandra Pasch in att hon kunde såra någon. Hon var van att anses alltid uttrycka sig sansat och klanderfritt; Elma visste det. Men ändå läktes icke såret, ändå sutto orden fast: gammal mö.
Paria. Ställd på sidan om stråkvägen för alla andra!