Den som framfört orden till Elma, var visserligen ej längre säker på att det verkligen var fru Pasch som uttalat dem. Sak samma, de hade uttalats i en grupp, där fru Pasch var centrum, och denna hade naturligtvis med sitt angenäma småleende bejakat dem. Det fick vara tillräckligt för att förlåtelse uteblev.
Likväl hade något inträffat, som egendomligt kommit att lindra svedan, egendomligt kommit att ge en viss upprättelse. Åter ett av dessa små ting, ogripbarare än en solstråle; en obetydlig händelse för vem som helst annan än Elma, och det visste hon. Men likväl hade den för henne varit något. Hon hade icke omnämnt den, vem skulle hon nämnt den till, med vem talar man om sådant småtteri som smekningen av ett löv mot ens kind, glitterreflexen av sommarsolljus i en vattendroppe? Allra minst naturligtvis med en Rick Brunjohann.
Under hösten hade Rick fått ett nytt intressant byte i sina farvatten, Eric Bourgsten, en göteborgare.
Frågade man efter Eric Bourgsten i Göteborg, fick man veta, att han var en affärsman, som låg i på många håll, företagsam, med gott väderkorn och en viss portion oförskämdhet. Det fanns folk, som tålde honom illa, men kanske var det emedan hans spekulationer ofta lyckades. Likt många göteborgare var han samlare av konst och amatör på musik, samt, om det föll honom in, mecenat; men det föll honom icke ofta in. Han ville framför allt slippa rykte om hjälpsamhet, som är en besvärlig gloria. Han var en slug man. För övrigt intet ont att säga om honom.
Till Stockholm kom han ofta, för affärerna, vilka voro hans främsta passion, och för att roa sig. Under ett av dessa hans Stockholmsbesök hade Rick Brunjohann kommit att få ge honom några massagebehandlingar för en obetydlig skada, och han hade bjudit henne ut på teatern och på supé.
Nästa dag kunde Rick ej tillbakahålla lusten att ge Elma del av sina intryck. Hon var vän av psykologiska utläggningar:
— Förstår du typen? Intresserad av kvinnor, inte bara en och annan, utan alla, eller åtminstone de flesta. Ingen platt flickjägare ändå. Ingen förförare, löjlig personage! Nej, jag skulle vilja kalla honom en samlare, inte av erövringar, men av bekantskaper. Han kan lyssna, han bryr sig verkligen om vad en kvinna har att säga. Hans tystnad, när man talar, verkar därför som det ljuvligaste smicker. Naturligtvis har han några delar judeblod och har varit mycket utrikes. Aldrig blir en fullblodssvensk, uppfostrad till självhärlighet framför allt, sådan.
Elma lät Rick prata utan att avbryta. Hon kände Eric Bourgsten. Vid den festliga middag, till vilken hon inbjudits kort tid efter Paschaffären, hade hon mött honom.
Hon hade strax lagt märke till honom, där han satt vid hennes högra sida. Hennes egen bordskavaljer hade gjort sitt bästa för att underhålla henne med den vanliga konversationskosten, lika på förhand känd som följden vid en vårmiddag. Men i smyg hade Elma observerat Bourgsten, som, mycket lång och en smula lutad över sin dam — en sèvresdocka — föreföll att fullständigt uppgå i dennas ord. Av deras samtal nådde spridda satser Elmas öron: till sin häpnad fattade hon att sèvresdockan talade om sig själv, om sitt eget liv. Voro de så intima, Bourgsten och hon? Strax förut hade Elma ju tvärtom bevittnat hur göteborgaren presenterades för sin dam. En viss reservation präglade också fortfarande denna: hon talade med halvt nedslagna ögonlock och kastade ibland en snabb, skygg blick omkring sig. Bourgsten måste genast, hur otroligt och obegripligt det än tedde sig, ha vunnit hennes förtroende. Intimiteten var otvetydigt där.
Elma hörde damen säga: — Där ser ni, herr Bourgsten, så enkelt och ändå omöjligt att reda upp!