Litet senare hade Bourgsten, som artigheten vill det, vänt sig till Elma, om vilken han uppenbarligen ingenting alls visste förut. Vad de talat om, hade hon också snart glömt, men alldeles den ordinarie konversationskosten hade han icke bjudit, och hon mindes framför allt den kvardröjande uppmärksamma blicken, sättet att lyssna, ett egendomligt förtroendeingivande sätt — smickrande, hade Rick kallat det. Elma hade under hans blick känt sitt självförtroende stiga. På denna middag, dit hon kommit med föresats att vara naturlig och glättig, slå sig lös och ha sin part av nöje icke mindre än de övriga gästerna, men där hon strax börjat känna den vanliga nedslående vissheten om att åter stå inför ett misslyckande, ryckte Bourgstens närvaro upp henne igen. Hon lämnade tillställningen med något som en mystisk övertygelse att han skulle behålla hennes namn med sig därifrån.
Visserligen borde han än bättre komma att behålla sèvresdockans namn och kanske ännu ett par till — ty med Elma Liwin hade han icke särskilt länge sysslat. Likväl kom hon hem på kvällen i lycklig stämning. Vi ses igen, hade han sagt, liksom hade det varit hans mening, att det man bestämmer sig för, det kommer, man behöver inte oroa sig. Med tillförsikt hade han tyckts se fram emot deras bekantskap som mot en vinst.
— Man kan inte tänka sig en elegantare flirt, fortsatte den erfarna Rick. Inte bara den där leken med ord, koketterierna, den låtsade sexuella attraktionen. Nej, där är något i hans atmosfär — le terrible don de l’intimité. Inte frågan om när eller om man ses igen. Allt är lämnat åt den romantiska, sinneseggande möjlighetstron. Han är ju också ytterst upptagen, reser utomlands i morgon. Det känns faktiskt trist. Jag tror, Gud hjälpe mig, att jag förälskat mig i karlen.
Elma ryckte på axlarna, rökte, tänkte. Rick var henne ännu mer än eljest emot. Uttryckssätt sådana som »sexuell attraktion» eller »sinneseggande» föreföllo henne råa; men hon avundades dock den andra att så utan vidare, så självfallet och i samtalston djärvas bruka dem.
Elma frågade:
— Är han gift?
— Skild, svarade Rick.
— Jag kan då bara råda dig att lägga allvarligt an på honom, det går nog bra, sade Elma orakelmässigt ur sina rökmoln.
— Han lär ha en älskarinna, som han underhåller, Molly Faber.
Vämjelseförnimmelsen steg inom Elma. Alltid detsamma, det osmakliga könslivet. Hon svarade icke vidare.