Men Rick var inte den som lät sig nedslås av så litet. Lägga allvarligt an på Bourgsten, det ämnade hon icke försumma, Elmas råd förutan. Ty han var verkligen ett parti i hennes smak.
Elma gick in i sitt rum igen.
Förberedelser till ett årsmöte, till vilket hon som delegerad skulle bege sig, pågingo för högtryck; angelägna papper väntade på hennes bord. Hon rökte och arbetade i ett par timmar. Man visste vad hon dög till. Hon var en arbetsmyra, ett redigt huvud, en organisatorisk förmåga, det hade trängt igenom så småningom. Emellanåt rätade hon upp sig, sträckte på ryggen, lyfte upp huvudet. På alldeles samma sätt hade hennes far domprosten brukat räta upp sig till några ögonblicks vila, då också han var överhopad av göromål. Elma smålog lätt vid minnet därav. Det var fadern hon var lik i mångt och mycket, och hon visste numera att hon hade honom att tacka för mycket hon dög till.
Efter sitt tidigare livs skeppsbrott, efter många års instängda, aldrig botade bitterhet skulle hon åtminstone icke behöva vara med om bankrutt i sitt yrke. Icke omöjligt att den stundande kongressen förde hennes namn fram i första planet.
En sorts revansch kunde komma att gry därur.
Revansch! hånade hon sig själv i nästa ögonblick. Var det revansch, detta, att bli insatt i en ny styrelse, att kanske småningom klättra upp till ordförandeposten, till chefsplatser? Besegra vissa yrkesrivaliteter, erkännas, avbildas i tidningar, som hon föraktade — för att slutligen få en dödsruna, vilken för den dyra familjeärans skull tillfredsställde hennes syskon, dem hon eljest knappt underhöll någon förbindelse med och som klandrade hennes oberoende later.
— Jag har genomskådat allt, tänkte hon. Överallt samma gyttja i bottnen. Ärelystnad är inte någon räddningsplanka för Elma Liwin.
Hennes tankar togo i stället upp nya riktningar.
Utan att hon först märkt det själv, hade framgångarna, de obestridliga framgångarna, redan inregistrerade eller med all säkerhet förutsedda, dock mer och mer hjälpt henne fram i kampen mot medvetandet om lidna oförrätter. För några år sedan skulle hon kanske blott böjt huvudet, ur stånd att revoltera inför en Alexandra Paschs ringaktande ord; nu kände hon att de träffat så brutalt just emedan de velat kasta henne tillbaka från vissa, i envist trots vunna positioner av självförtroende.
Och hon hade bevarat Bourgsten i tacksamt minne, just emedan hans hållning, hans visade uppmärksamhet bidragit till att positionerna kunnat bibehållas.