Alltifrån mötet med Bourgsten hade Elma Liwins tankar med större mod åter börjat röra sig om männen. Visserligen ändrades intet i hennes talesätt om dem. Kvinnoemancipationens segrar följdes av henne med oförminskad aktivitet. Petitioner för denna emancipations landvinningar utgingo liksom förut undertecknade med hennes namn, liksom med övriga inom kvinnliga verksamhetsområden framstående personligheters. I sitt arbete var hon uppslagsrik, drev på, bekräftande det växande intrycket att hon var en kraft att räkna med — så god som en karl. Men för första gången i sitt liv hade hon begynt känna bristen på bekantskaper eller vänskapsband bland männen såsom ett minus.
Hon gick så långt att hon lät Gavelströms minne träda fram ur det glömskans dunkel, dit det förvisats. Hon tvang sig själv att med historikerns köld betrakta sitt eget öde. Och det gick med mindre smärta än hon tänkt sig.
Varför hade Gavelström blivit den ende mannen i hennes liv?
Att det tidigare förhållandet där, det till den exalterade unga frun, präglats av erotik, det dolde icke Elma för sig. Väninnans senare öden, alltid bestämda av häftiga lidelser för andra kvinnor och småningom urartande till en tillvaro av scener, ändlösa uppgörelser, katastrofer och vistelser på nervkliniker, hade bekräftat det för henne. Men hon själv erfor icke och hade aldrig erfarit lust att göra nya erfarenheter i samma stil. Hon kände sig trygg bland kvinnorna, det var allt, och tryggast bland de ensliga och mest reserverade.
I Rick hade hon verkligen önskat sig en vän, något förtroligare, något närmare än andra; hon hade med åren kommit att längta efter en varmare tillgivenhet — ingenting annat. I varje fall, det hade visat sig bli ett av hennes misstag.
Endast männen hade varit borta ur hennes aspirationer — och helt tycktes hon själv varit borta ur deras. Varför? Kanske, sade hon sig, emedan hon själv varit så rädd, icke velat utsätta sig för frestelsen att tala eller kanske en dag tvånget att göra det. Hon skulle ju icke kunnat gå in i ett äktenskap med sin hemlighet oavslöjad. Bättre då tiga, fly. Och man hade vänt henne ryggen, emedan man förstått, måhända, att vägen var för lång och för stenig fram till hennes hjärta.
I tanken på Bourgsten låg en rehabilitering. Han hade varit den förste, som för henne egendomligt jävat tron, att hon verkligen vore ställd utanför allt innerligare mänskligt samliv.
Så höll hon fast vid honom, när hennes djävlar icke läto avvisa sig. I Bourgsten, som ingenting anade om det, hade det oroliga sinnet funnit en tillfällig ankarplats.
2.
Hela vintern talade Rick Brunjohann nu ideligen om denne Bourgsten. Än var han utomlands och hade med sig älskarinnan, än trodde Rick han brutit med henne, han var hemma i Göteborg, där hans mor önskade få se honom gift, innan hon dog. Han var själv fyrtio år. Så kom han till Stockholm, hade där otaliga umgängesvänner, affärer, middagar, maskerader. Efter utfestade nätter visste man att den outslitliga arbetsmänniskan likväl klockan tio nästa morgon skulle vara på sitt kontor, en nyskapad filial till Göteborgsrörelsen.