Rick höll reda på allt hans görande. Hon föreföll utrustad med förstklassiga detektivorgan. Hos honom gjorde hon sig icke oblygt eller direkt påmind, det ansåg hon vara odiplomatiskt, men hur hon ställde det, kom ofelbart någon dag, då han själv ringde upp och slog fram om ett teaterbesök eller bjöd henne med på någon liten middag han styrt om. Rick såg inte illa ut, hon var en dam man kunde visa ute, och hon lade detta år mer än någonsin ner pengar på sina kläder.
Innan hon gick, kom hon in till Elma. Än var hon brun med guld, än blå, eller svart. En dag stod hon i röd klänning, en utmanande, icke vanlig röd färg.
— Du är tokig, sade Elma. Och vad mer är, karltokig.
— Kära, svarade Rick, tro inte att någon får mig ett steg längre än jag själv vill. Rick är en dygdig flicka, och det lönar sig.
Elma teg, satte sig bekvämt till rätta med benen i kors, och lät den andra gå. Dag gick efter dag: ibland stego Ricks aktier hos Bourgsten, föreföll det, ibland sjönko de olycksbådande, medan Rick ivrigt kommenterade förmodade anledningar: affärsbekymmer, uppsving i älskarinnans prestige, rader av fina middagar och så vidare.
Elma Liwin skulle vara på sin arbetsplats inom en stor textilfirma med tillhörande skola varje morgon klockan tio. Hon kom hem till middag och tillbringade sedan de flesta kvällar för sig själv. Hade hon besök eller själv gick bort, var det dock vanligen slut senast elva. Men därefter vakade hon ännu länge, arbetande, rökande, låtande tankarna mala och mala, alltid kring ungefär samma tre eller fyra problem.
Vid elva- eller tolvtiden kom Rick i sin tur vanligast hem; än hade hon varit på teater eller biograf, eller till någon klubb, något samkväm. Såg hon att det lyste inne hos Elma, föreslog hon kaffe, värmde det på gasköket, och de två damerna drucko var sin kopp innan sjukgymnasten stöp i säng för att ögonblickligen somna och taga ut sina hälsosamma åtta timmar för öppet fönster. Men Elma fortfor att vaka.
Hon rökte och arbetade, hon rätade upp och vilade ryggen, slöt ögonen, lyssnade till ljuden i natten. Ibland öppnade hon sitt fönster, vädrande ut tobaksröken, hörde kyrkklockor slå långt borta.
En kväll kom hon ihåg att hon den dagen fyllde fyrtio. Ingen hade tänkt på det eller haft reda på det, eller också hade eventuella tänkbara gratulanter såsom syskonen eller ungdomsbekanta glömt bort det. Sak samma.
I vår skulle min flicka blivit tretton, tänkte hon. Snart en liten människa.