Och det berörde henne med ens häftigt — häftigare än tanken på barnet gjort förut eller brukade göra.
Liksom barnet en gång under svåra kval för henne lämnat hennes kropp och nyfött, hjälplöst och stumt, utan att hon ens givit det en blick, lämnat hennes yttre tillvaro, hade hon fast slutit det ute ur sitt tankeliv. Så mycket pjosk med moderligheten, sade hon sig, en upphissad kult, av vilken ömma själar slutligen gjort en sorts religion! Hur mycket hysteriskt prat om detta heliga moderskap, som så många i grund och botten gärna velat vara ifrån och skulle erkänt vara besvärligt och otacksamt nog, om de bara vågade! Hon hade, tänkte hon, levat gott och väl utan allt detta, om också icke lycklig, det var sant, men det hade berott på annat. Påmindes hon händelsevis under de första åren någon gång om barnet, såg hon blott för sig ett av dessa oaptitliga små röda kryp, hon vid ett par tillfällen inbjudits att beundra hos gifta väninnor. Senare blev det ingen idéassociation alls mer. Långa tider var barnet alldeles borta.
Men i längden gick icke detta heller. Hon mötte småflickor på väg till eller från skolan, de kunde vara nio år, tio, elva år, tolv, tretton. De voro små personer med sina egna funderingar, sina önskningar och besvikelser. Redan hade de samlat något erfarenhetsmått, redan förmådde de göra jämförelser. Man jollrade icke mer med dem; man talade med dem och de svarade och gjorde under tiden tyst sina iakttagelser. De började bli människor.
Sådan skulle hennes egen flicka varit, det låg alltför nära till hands att minnas det vid dessa möten, flickan, vars namn Elma icke ens kände till! — Vad vill fröken hon skall heta? hade barnmorskan frågat. — Frun kan ge henne sitt eget namn, hade Elma svarat. Men barnmorskans förnamn hade hon inte sedan hört efter.
Om nu bara barnet alls levde mer!
Elmas verksamhet i föreningen Samariten och hennes småningom vunna livskännedom hade lärt henne, att dödlighetsprocenten bland de små utomäktenskapliga barnen, utlämnade på vinst och förlust åt fostermödrar, var stor. Hennes vunna erfarenhet om människor hade också sagt henne, att varken den tjänstaktiga barnmorskan eller gumman med schaletten, som avhämtat den nyfödda och burit bort henne i en grå ylleschal, kunnat vara särdeles pålitliga personer. En relativt riklig summa hade betalats för barnet: Elma hade inför sig själv velat förödmjuka dess försvunna far genom att ensam och utan knussel stå för det hela. Men hon hade senare förstått, att summan troligen blott blivit betraktad som ett oväntat gott kap. Hon hade lämnat den utan att begära ens ett kvitto.
Nåväl, om barnet dött spätt, vad mer? Kunde väl livet betraktas som en lycka, eller en nåd? Nej, svarade bitterheten. Och stundom hade Elma intalat sig, att barnet med säkerhet måste vara dött. Det tystade oron för dess öde.
Mer säker var man ändå aldrig.
Efter en lång vinter kom ny vår. Allt längre och längre hade Elma vant sig att skjuta fram stunden, då hon äntligen kom i säng, och nu började den stunden möta det första morgonljuset. Sömnlösheten började kännas som ett tryck. Nu hjälpte det inte att ändra vanorna, det var för sent — hon sov icke mer.
Hon tog in pulver, hon prövade alla tillrådda huskurer och metoder för att få sömn; men morgonljuset, för varje vecka allt klarare och obarmhärtigare, fann henne alltid lika klarvaken, med tankarna malande, malande, utan att låta sig stoppas mer: där var längtan ur ensamheten, längtan efter förändring; där var ledan efter de framgångar hon haft och begär efter helt andra; där var minnet av Bourgsten, hans tillförsiktsfulla tonfall; där var barnet — barnet.