Som vanligt gick Elma över Humlegården. Det regnade och hon slog upp rockkragen, stack ner händerna i fickorna och gick raskt. Åter hade en av livets skoningslösa små budbärare fört till henne några av dessa förflugna ord, aldrig illa menade, allra minst av Rick Brunjohann, och vilka dock revo upp alla hennes innersta sår.
»Är det därför att du inte själv lyckats få någon Klas eller någon Bourgsten?»
Lyckats få. Där var det igen. Det var alltså vad också Rick tänkte: att männen icke ville vid henne.
Och det lät inte denna morgon likt andra gånger bortförklara sig som räddhåga eller som nödvändig, avvisande försiktighet. Är det verkligen något fel med mig? tänkte hon ångestfullt, är jag verkligen så alltför olik andra?
Troligen märkte varenda mötande det på henne och smålog i mjugg: Se där, hon där med sin filthatt och herrock, vad kan det vara för något? Något konstigt. Det tolereras inte.
Elma vågade ej se sig omkring, hennes huvud värkte också, benen ville knappast bära henne framåt; hon borrade ner hakan i rockkragen som om det kunnat gömma henne och såg ej ens upp, när hon i ett gathörn stötte hårt samman med en mötande. I detsamma hörde hon ett älskvärt:
— Ber om ursäkt. Men är det inte fröken Liwin?
Det var Eric Bourgsten, som stod framför henne. Rygga gick inte an, hon måste stanna. Hon måste uthärda några hans artiga ord om nöjet av återseende, hans blick på hennes utvakade ansikte under den — det slog henne med ens — naturligtvis i hans ögon otroligt utan allt kvinnligt behag utrustade, olidligt missklädsamma hatten.
Han förfrågade sig om hennes befinnande, om deras gemensamma vänner: — Ser ni dem sällan? Sådan skada, både för dem och er.
Hon ville gå vidare, men han höll henne fast med frågor.