— Bor ni fortfarande tillsammans med fröken Brunjohann?
— Ja, svarade Elma. Men inte längre än till i höst.
Tanken på att ännu en lång grå vinter igenom dagligen behöva se eller bara i sin närhet uthärda den andra, förekom Elma omedelbart fullkomligt orimlig.
— Men det blir väl tomt för er? frågade Bourgsten.
Elma svarade kärvt:
— Knappast.
De stodo några sekunder tysta. Bourgsten iakttog henne. — Vad kan det vara för sorts kvinna, tänkte han. Hennes tillknäppthet misshagade honom ej. Dessa misstrogna ögon, vad misstrodde de så hårt? Och munnen med dess vackra båge, varför unnade den sig så sällan att le?
När hon hastade vidare, gav han ett ögonkast efter henne. Hon gick bra, med god svikt, i motsats till så många kvinnor. Hennes silhuett i de raka släta kläderna var ej utan stil. Men där hon ökade takten för att snart försvinna om nästa gathörn, gav hon intryck av en förföljd.
3.
Efter den olyckliga dagen tog sig Rick för att behandla Elma som en slags sjukling. Hon uppträdde med fördubblad hänsyn, förutsatte möjligheten av chock vid minsta tillfälle och skonade så gott hon förstod Elmas nerver och till och med hennes kroppskrafter, påtagande sig en del smärre husliga sysslor, vilka tidigare kommit på Elmas lott.