Det var vårtid och en vårdag: i parkerna spelade barnen kula, hoppade hage, jagade varandra, eller togo i skuggigaste vrår vara på de allra sista av den bortsmälta snöperiodens rännilar. Det var den tiden, då vinterkängorna börja bli slut, men ännu måste begagnas. Med de fårade, fula grova tåsnytorna ritar man hänsynslöst på de våta grusgångarna. Man har ej riktigt lov till det ännu, men knäpper dock upp vinterkappan vid halsen, nedåt bröstet, ett par tre knappar bara, så mycket man törs. Man ämnar beklaga sig hemma, att man »svettas ihjäl». Lyckligt lottade ha redan fått nya hattar eller mössor.

Elma Liwin tog vägen över Humlegården, ty det var hennes väg. Hon gick där dagligen sedan flera år och hade längesedan upphört lägga vidare märke till något där, vare sig barnen eller annat. Men en lätt, nästan ljum vindfläkt, förande med sig första doften av mylla, i vilken det redan gror och kämpar, och av fuktig, bristfärdig lövknopp tvang henne att lyfta på huvudet; en svag inre sprittning kom också henne att förnimma vårens ankomst.

Det var dock ingen sprittning av lycka, icke vare sig av förväntan eller bara av enkel inre glädje. Tvärtom, den gjorde ont. Den berörde och bragte i dallring medvetandet om den hemlighet, som Elma Liwin i så många år pressat tillbaka, ansträngt sig att förinta. En vedervärdig och förfärlig hemlighet. Ibland kunde nog minnet av den vara borta, men säker var man aldrig. Överallt lågo livets alla små påpassliga budbärare på lur, sol och vindar, förflugna ord, en doft, en tillfällig syn, och väckte det igen, och det kändes då med ens som om alla människor sett hemligheten och ropat ut den.

Icke alltid var ändå den föreställningen Elma emot, att hennes öde, liksom genom ett trolleri, ett för övrigt otänkbart tillfällighetsspel, bleve bekant. Den kunde tvärtom stundom innebära en underlig lockelse. Jag är trött av att stå utanför, kunde hon tänka, det vore skönt att likt alla andra få synas vara den man är. Det föll henne icke in, att andra kunde leva i liknande läge, i samma pina. Det tycktes henne icke möjligt att andra kunde vara lika ensamma, fängslade av liknande bojor. Men i varje fall drev hon strax åter häftigt tillbaka lockelsen att röja sig, så som man håller tillbaka något man vet vara osunt, ödeläggande eller skamligt inom sig — ett farligt anlag.

Ty gömt var gömt och måste så förbli.

Elma Liwin var av bondesläkt. Farfarsfadern var bonde, farfadern blev präst, fadern domprost och en lärd man. Men bonden satt i honom ännu, han förblev kärv i umgänget med de sina, hård i sina omdömen. Så och så föreskriver Lagen — och han tolkade den som den tolkas hårdast. Denna hans lagtrohet gav honom anseende och makt. Han blev också rik, och han var högmodig. Av högmod köpte han igen farfarsgården, som dock ingen av hans barn ville bruka, och sparade liksom farfadern sparat, för att kunna efterlämna åt änka och fyra barn en solid förmögenhet. Ty pengar ge aktning.

Elma var yngst i hemmet. En syster gifte sig ung, med en präst, bröderna blevo, den ene officer, den andre ämbetsman: det hela en icke ovanlig utvecklingsgång för svensk släkt av bondestam. Hemmet hade varit hårt och barnen saknade det icke, sedan de lämnat det. Men stark vilja till upprätthållande av namnets anseende och av vedertaget skick och bruk hade de alla fått med sig, och därtill ärelystnad, ett morsarv. Domprostens maka var den starkt familjemedvetna dottern till en rättslärd, presidenten Hökhufwud, medlem av akademier Europa runt, och en av de Aderton i den svenska, en man, utrustad med stor arbetskapacitet och största vördnad för auktoriteter, rang, alla det världsliga firmamentets stjärnor.

Endast Elma stannade länge i hemmet, där modern behövde henne. Som barn var hon enstöring och skygg. Man skulle trott att något skrämt henne, men om hon tillfrågats skulle hon ej kommit ihåg vad detta kunnat vara. Hon var också envis och alltför känslig för oförrätter. Ett par gånger hade fadern handgripligt tuktat henne för vad han kallat hennes otacksamhet.

— Vad skall jag tacka för? ropade hon.

— För det av Gud välsignade hem du får växa upp i.