Aldrig! tänkte hon.
Detta kan väl icke vara av Gud välsignat?
Förstulet iakttog hon syskonen; de voro alla av reserverad, stram läggning. Vad som fanns bakom detta yppades icke — om nu något fanns. Hon var icke böjd för att tro det. Skulle det icke eljest sluppit ut? I den brodern som var henne närmast i ålder, den blivande juristen, ville hon stundom ana en besläktad själ; men när hon vid ett fåtal tillfällen närmade sig honom föll det alltid lika illa ut. Hon kom med sin stora åtrå att tala, att erfara om den andre också gjort sina iakttagelser och rön angående hemmet och föräldrarna, eller allt annat, hon själv skulle önskat annorlunda. Men det blev alltid i en stund, då någon brådska drev honom annorstädes eller humöret var ur lag. Hon gav snart upp de tveksamma försöken.
Som vuxen ung flicka sågs hon oftast lutad över syarbeten av utsökt art, och så sluten till lynnet, så utan leenden, att icke ens den vackra hyn, den fint tecknade munnen kommo till sin rätt.
Väl giftasfärdig vägrade hon fullständigt att höra talas om de partier den verksamma modern lät hägra för henne eller helt ohöljt sökte arrangera. Elma hade, så långt tillbaka hon visste av, instinktivt avskytt fadern, den syrliga tobakslukten omkring honom, de små mjällen, som kunde falla ner och lätt pudra hans svarta rock kring hals och skuldror — och avskyn minskades ej med åren. Hon mindes ej ett enda verkligt samtal med fadern. På dödsbädden hade han välsignat henne; det lämnade henne kall. Hon visste, hon hade genomskådat, att icke heller modern tyckt om honom, att ingen ömhet fanns mellan de två. Avskyvärt över all beskrivning, nedvärdigande för bägge parter syntes ett dylikt äktenskap tjuguåringen. Hos de män, som närmade sig henne och i vilka hon genast anade hemgiftssökare — då hon uppriktigt trodde sig vara utan varje tjusningsförmåga — såg hon blott blivande äldre herrar med syrlig tobakslukt omkring sig och tecken på yttre vanvård. Dessa eventuella friares i minsta mån närmare beröring, såsom vid en mera meningsfull handtryckning, eller under en dans, ifall hon måste dansa och de då med andedräkten kommo henne för nära, tvungo hennes tankar alltid lika ofrånkomligt och kväljande till föreställningen om den icke tillräckligt breda tvåmanssängen i hemmet, eller otaliga andra äktenskapets intimiteter, av henne kända eller blott hopfantiserade.
En tid förenade henne het vänskap med en olyckligt gift ung fru. Av dennas avslöjanden fick hennes egen olust ytterligare näring. Den unga frun sökte sig till henne som till en tröst och en ersättning och sade henne öppet, att hon älskade henne, Elma, högre än hon någonsin älskat sin man. Elma skänkte till gengäld en obegränsad beundran: hon fann den andra skön — det var också en vacker kvinna — varje hennes rörelse väckte behagfulla förnimmelser. De två väninnorna träffades varje dag, outtröttligt talande var och en om sitt eget. Men vänskapen framkallade en del prat; den äkta mannen, vars likgiltighet dittills varit uppenbar, gjorde nu maktspråk gällande och genomdrev avflyttning till annan ort.
Elma sörjde väninnan, men då hon erfor att denna snart börjat trivas väl på sin nya boplats, och då breven från henne blevo alltmer tunnsådda, förstod Elma att hon var på väg att bli glömd — troligen för andra, eller för en annan. Snabbt gjorde hon upp räkningen med den trolösa: en ytlig, opålitlig varelse — det var bäst, tycktes henne, att strax hugga av bandet utan pardon. Men såret som tillfogats, dröjde länge att läkas, och den vackra, koketta väninnans porträtt stannade, trots besvikelsen, i flera år på Elmas skrivbord.
— Jag är dömd att övergivas, tänkte hon med en förtvivlan, hon förgäves sökte maskera om till resignation.
Hon hade dock drömmar. Hon såg sig själv, lika underskön som någonsin den flyktiga väninnan, omgiven av varelser av samma art som hon själv — icke män, icke kvinnor, eller likgiltigt vilketdera. De voro hennes gelikar, det var allt. Översinnliga, allt förstående väsen, burna av hänryckning, man aldrig mötte i verkligheten. Längtan genombävade henne vid tanken på en tillvaro, där allt mellan människorna vore präglat av enighet, uppgående i varandra, öppenhet. Från domprostgårdens fönster såg man järnvägstågen dagligen ila förbi: i Elmas fantasi förde dessa tåg bort de vänner, hon borde ägt, den själafrände hon i det förtegna och fördolda längtade till. Vilka voro de förbiresande? Det visste man icke. Vilken orimlighet låg då i tanken att en av dem förde hennes lycka med sig?
Ingen i staden anade, att domprostgårdens yngsta, småningom alltmer mognande dotter, fröken Liwin, en i de flestas ögon föga tilldragande flicka, korrekt i sällskapslivet, duktig i sina sysslor, i hög grad aktningsvärd, inom sig gömde vad man ofelbart skulle kallat en romanesk fjolla.