Vid tjugusex år följde Elma den sjukliga modern en sommar till en brunnsort. Själv var hon frisk, av en rent förvånande hälsa, och varken behövde eller brydde sig om att genomgå någon kur. Moderns kurtimmar och vilotimmar gåvo henne många lediga stunder, och hon brukade dem till långa promenader, oftast ensliga. Efter middagen spelade en liten orkester i brunnsparkens musikkiosk och modern och hon sutto lyssnande. För första gång i sitt liv blev Elma förälskad.
Ingen presenterade för henne den hon förälskade sig i, ingen antydde att han kunde vara en lämplig fästman. Elma kom helt enkelt icke att först tänka på honom såsom man, eller ens såsom en person, inpassad likt andra i den kända världsbilden omkring henne.
Föremålet för hennes passion, något annat namn ges icke, var den lilla orkesterns anförare, Gavelström, en spenslig gosse med fina händer och naivt djärva blickar, vilka snart upptäckte och mötte hennes egna tvärsöver brunnsparkens grusplan med grupperna av stolar och bord. Passionen rev upp henne fullkomligt, obegripligt för henne själv, förorsakande sömnlösa nätter, feber och kvalfulla drömmar med häftiga uppvaknanden, där kvalet löstes i en lycka, så vidunderlig att hon måste bita samman tänderna för att hålla tillbaka rop. Hon föryngrades och förskönades; man påpekade det för hennes mor, som antog, att blotta vistelsen vid brunnsorten verkade så förmånligt.
Elma hade förlorat allt omdöme. Hon såg och förstod aldrig, så länge de träffades, att hennes älskade icke i någon jämförlig mån besvarade hennes känslor. Var han henne icke till mötes på hennes ensliga promenader? Upptäckte han icke en äng i skogen, där de dolde sig, omvärvda av doftande blomning, fann han icke de vackraste lustiga öknamn för henne och retades med henne på ett sätt, så fullt av behag, respektlöst, skälmskt, att hon aldrig förut mött liknande? Och viskade han icke slutligen en dag: — Kom till mitt rum i kväll! Vad gör det, ingen ser det. — Kysste han henne icke, lekte icke hans mjuka violinistfingrar med hennes hår, som hon för hans skull vårdade, borstade, lade upp i klädsamma lockar?
Hon förstod aldrig att den unge mannen blott grep ett, enligt hans åsikt, tämligen oblygt sig själv erbjudande tillfälle. Hans vistelse vid den mördande ledsamma surbrunnen gjordes härigenom litet angenämare. Han förhindrades därigenom också att genom festande göra av med sitt gage, vilket alltså kunde komma att få tjäna sitt avsedda, behjärtansvärda ändamål: en utrikes studieresa på hösten.
Upptäckten av bedrägeriet, liksom av hennes egen blindhet och dårskap, kom för Elma först efteråt. När hon förstod att hon skulle ha ett barn, skrev hon till Gavelström, vilken under veckorna sedan de skilts redan hunnit avfärda henne ur aktualiteten. Hon gav ej uttryck åt någon fordran, ty hon tog för givet, att han helt enkelt genast skulle ila till henne och ordna allt.
Gavelström hade redan lovat henne att på förbiresan utrikes stanna någon dag i hennes hemstad och söka upp henne. Men det var icke något löfte ämnat att hållas, utan endast en i hans tycke utmärkt lämplig form av farväl. Nu besvarade han Elmas brev med ett helt annat slags farväl, klart och brutalt: Vem hade bett fröken Liwin kasta sig om halsen på honom? Han var för resten yngre än hon. Han drog sig ur spelet, det var inte hans.
Elmas förnuft stod stilla. Vad var meningen? Hon skrev på nytt, och brevet returnerades denna gång obrutet.
— Vad vill du denne Gavelströmmen? frågade domprostinnan.
— Bara en upplysning. Men det blir inte fler brev, svarade dottern.