Elma förtrodde sig till ingen, till de ärelystna syskonen allra minst. Gavelströmmen, som modern sade, skulle strykas ut ur hennes liv, hans förnamn skulle aldrig komma på hennes tunga mer. En föresats kan jag hålla, sade hon till sig själv. Barnet skulle likaså strykas ut, hur nu detta skulle kunna ske. Det var det enda hon grubblade på utväg till.
Inte en minut tänkte hon på barnet med längtan eller ömhet. Hon såg det aldrig för sig, hon realiserade det ej. Förödmjukelsen, känslan av katastrof gav ej rum för något annat inom henne. Hon mådde inte illa, hon gick flera månader innan ens hennes figur började förändras. Hon mindes med tilltagande avsky den unge mannens lena tonfall och hans smekningar, vilka en gång smält bort allt hennes motstånd. Frågat efter hennes pengar, liksom andra, hade han visserligen icke gjort; men så hade han ännu mindre frågat efter henne själv. Hon, Elma Liwin, hade varit en mans smutsiga tidsfördriv! Jo, hon begrep det till slut.
Modern sjuknade igen och dog vid jultiden. En oerhörd lättnad, ty nu lät allt utan svårighet ordna sig. Elma reste till Stockholm emedan ingen av syskonen bodde där, eller ens i närheten, hon föregav att hon ämnade genomgå någon kurs, inackorderade sig hos en barnmorska, under falskt frunamn, visade sig aldrig ute vid dagsljus, och födde barnet, som samma dag lämnades bort till en gumma av lantligt utseende.
Den förfärliga tiden hos barnmorskan, som genast tycktes förstått hur det var fatt, hur denna fru X. icke alls var någon fru, men som, då inackorderingen betalade allt extra på veckoräkningen utan knussel, av henne pjollrande omhuldades! ... Till huset där ackuschörskan bodde hörde en liten planterad gård, en trädgård, om man så ville, försedd med ett nödtorftigt lusthus. Fru Gustavsson framhöll honungslent nödvändigheten av vistelse utomhus, och Elma hade promenerat på det trånga, i snösmältningen och vårbrytningen ännu grå och vanvårdade lilla området. I alla husets gårdsfönster tycktes henne, att ondskefulla ansikten tittade ut: Jojo, man kände väl till fru Gustavssons inackorderingar, så kallade obemärkta, vad det var för sort! All denna smuts, klibbande fast vid henne, måste Elma Liwin, domprosten Liwins aktade dotter, genomgå. Om kvällarna lärde fru Gustavsson henne patiens.
— Frun som är så stilig, behövde väl inte vara lämnad ensam så här, sade fru Gustavsson.
Och hon rådde Elma att vara rädd om sin figur. Morgon och kväll slogs innehållet i en full tändsticksask ut på golvet, och Elma fick plocka upp stickorna en och en, för att hålla ryggen mjuk. Till slut hade ackuschörskans omtanke i hennes ohyggliga känsla av övergivenhet vunnit henne, och hon hade en afton — efter långt övervägande att totalt försvinna, att hoppa i vattnet med tyngder kring kjolfåll och fötter — gråtit ut vid bordet med patienskorten, daltande vaggad av fru Gustavssons armar, lyssnande till trösteord, omvärvda av kaffedoft, och som viskades fram, för all säkerhets skull, då övriga inackorderingar kunde tänkas lyssna vid nyckelhålen:
— Det har jag väl genast begripit att lilla frun inte var fru, nej då. Det är så vanligt. Och då är det allra bäst att skicka bort barnet strax, innan man hinner fästa sig.
Fästa sig vid barnet, det var något Elma icke ett ögonblick tänkt på. Barnet var hennes fiende, en fiende hon bar i sin kropp och livnärde av sitt eget livs safter, som sög ut henne, och vars verk aldrig skulle kunna utplånas. Likväl väckte detta, att barnmorskan förutsatte ens möjligheten av tillgivenhet, hennes undran. Bland hennes snyftningar kommo några, smärtsammare än de andra, fyllda av en aning hon icke vågade, icke fick gå närmare in på.
Hon hade då endast bett fru Gustavsson styra om allt för barnets avlägsnande, när det kom.
Det hade varit en vårdag med sol genom fönstret, i vilket stått en vit calla, en blomma som ser ut som en strut. Elma hade med ett bittert löje vänt bort blicken, då barnmorskan burit in detta element till rummets förskönande och patientens uppmuntran. Gumman med det lantliga utseendet hade tassat in, klädd i schalett, hade pillat det nyfödda flickebarnet litet under hakan med ett grådaskigt pekfinger, lyft det ur korgen, med en van rörelse svept in det i en stor grå ullschal och var strax därpå borta, allt enligt barnmorskans order. Betalning skulle utgå i ett för allt, rikligt tilltaget, och det ordnade barnmorskan också om.