— Antagligen musik, svarade han och tog åter till sina böcker, sedan nu körsbären voro slut.
Fyra syskon, tänkte Elma. Det hade de varit i domprostgården också och hon yngst. Men en frimodighet lik denne unge mans kunde hon icke minnas, icke ens föreställa sig, att någon av dem där någonsin visat gentemot en främling. Man var alltid rädd att röja något, röja själva atmosfären där hemma.
Vid ett tillfälle då hennes granne på parkbänken råkat lämna en av sina böcker uppslagen på första sidan, läste hon i smyg det inskrivna namnet: P. Murius, II ring. Det existerade alltså här i Stockholm en eller annan familj Murius, för fattig att bekosta sig sommarnöje — ynglingens kläder röjde blygsam levnadsstandard — men dock ambitiös nog att ge barnen god uppfostran, ett gott sätt, studier.
Och med ens erfor Elma, där hon satt, sysslolös för ögonblicket, en stark lust att få veta mer, ja, något mer om just precis dessa Murius med de tre sönerna och den lilla flickan, som fick så berömmande vitsord av sin store bror. Elma var icke bekant med många barnrika familjer. Det slog henne hur sällsamt litet hon egentligen visste om människornas liv. Hon hade hållit allt om dem ifrån sig. Inom henne saknades en fullbordan. Hon var tom.
— Jag förtorkas ju! tänkte hon, och med ens kände hon att hon törstade efter liv, efter ny växtlighet, efter kunskap. Hur föll sig icke allt självfallet för alla andra, hur kunde icke Rick finna det helt naturligt att bjuda sin Klas på kaffe mitt i natten, hur föll det icke Bourgsten in att hejda henne själv en regnvädersmorgon, för ingenting, bara för att prata: de följde sina lynnens ingivelser. För alla andra funnos inga svårigheter, hon mötte det överallt. Men inom henne var idel ofrihet, kvävande till sist.
Ofrihet.
Hittills hade dessa andra människor varit henne mer eller mindre likgiltiga; inför många kände hon avsky. Men denna dag, i den stilla sommarparken, under humlornas och biens surr i lindarna, ett levande valv av idel iver, kände hon att hon tvärtom önskade närma sig dem.
O, att lösa bindande band. Att ropa, när man vill ropa — icke bara när raseri bryter lös, en urladdning lik åskans — att tala eller tiga, när tal eller tystnad kännas naturliga och vederkvickande och inte blott valda attityder, plikter, eller möjligen skydd, bakom vilket man springer undan. Att komma bland människorna såsom en av dem, förtro sig och mottaga förtroenden, överlämna sig, le åt bagateller, skratta öppet åt det komiska, gråta, om det så bara vore på en teaterparkett, men utan blygsel för andras blickar.
Så måste väl frihet vara.
Elma tog upp samtalets tråd igen, där de nyss lämnat den, ynglingen och hon. Dessa obekanta Murius, inom sig öppnade hon famnen emot dem: