— Så er unga syster är alltså begåvad för musik?
Han såg litet motvilligt upp från sin bok, full av tabeller och tecken, och svarade:
— Ja, hon och min yngste bror. Vår far är för övrigt musiker.
Vid detta ord rusade blodet Elma åt huvudet. Där var den igen, den välkända, pinsamma rodnaden, som strax skulle förvandlas till djup blekhet. Musiker — bara ett ord, men just en av de giftigaste små budbärarna, vilka drevo henne lika obarmhärtigt tillbaka för var gång hon vågade söka glömska. Hon tog sig med båda händerna om ansiktet och gned det som om det svidit, sökande en kontenans i den puerila gesten — för en enkel gymnasists skull!
Men den unge gossen hade ingenting märkt. Han tillade, icke utan stolthet:
— Min far är konsertmästare Murius, förste fiol i Operakapellet. Fröken vet kanske.
— Jag vet, svarade Elma med en huvudböjning.
Hon visste ingenting, hon hade svarat på måfå. Men medan hon samlade sig för att med återställt lugn kunna fortsätta samtalet, kände hon hur detta högt uttalade namn plötsligt stod för henne som om en död rest sig inför hennes ögon. Redan när hon läste namnet i boken måste hon ha känt något, det var därför längtan blossat upp, det begrep hon. Namnet hade legat begravt i många år, icke underligt att det inte strax väckte minnet. Men nu var det där: Murius.
Vid ett tillfälle hade hennes älskade nämnt just detta namn. Hur många år sedan! Han hade kommit att tala om sina studier, om sina lärare; Elma hade själv bett honom: — Kära, berätta litet om ditt arbete, om hur du haft det innan vi två lärde känna varandra. Och han hade gjort som hon bad, ehuru tämligen kort och knappt. Efter hennes eget frågade han ju aldrig, hur skulle han förstått att hon ville tillägna sig allt som någonsin hört honom till? Han hade citerat några av sina lärare och bland dem särskilt en: Murius. De hade strax kommit i en liten tvist, Elma och han: — Honom har du väl ändå hört eller åtminstone hört omnämnas? Han har konserterat en del i landsorten. Nej? Du har då också levat som en mullvad, hade Gavelström sagt, misslynt. Dessa misslynta tonfall, som skuro in ibland, de gjorde redan då så ont. Och nu tyckte hon sig höra dem igen.
Elma slöt ögonen. Under biens och humlornas surr i lindarna kom minnet av det längesedan svunna tillbaka, och hon drev inte bort det. Det fick leva. Trots allt bar det dock i sig vissheten om några lyckliga dagar, tack vare ett bedrägeri lyckliga, må vara, men ändå omätligt lyckliga. Hon förstummade icke mer rösterna från fordom. Tyst hängav hon sig åt sin saknad, en förlossande smärta, och höll endast tillbaka de svidande tårarna.