Ynglingen märkte ingenting, icke de slutna ögonen, icke tystnaden, eller den förlossande smärtan.
När hon nästa dag kom till bänken i parken hade han emellertid återtagit sin tidigare plats ett trettiotal meter ifrån henne.
Så besvärade jag honom ändå med mina frågor! tänkte hon.
Fortfarande visade han dock prov på sin belevenhet, ty då han efter en timme bröt upp och kom förbi henne, stannade han och sade:
— Jag hoppas fröken inte anser det oartigt att jag igen bytt plats? Där borta är litet skuggigare och det är kvavt i dag.
— Var så god, svarade Elma blott torrt.
Han gick vidare och fick gå.
Dagen därpå visade han sig inte alls.
Elma behöll sin bänk. Närgångna promenerande, alltför bullersamma barnungar lyckades hon fortfarande hålla borta med sin avvisande, stränga blick. Sommarveckorna gingo. Elmas vänner, kamraterna på arbetsplatsen, eller andra av hennes ordinarie gäng, vilka råkade vara kvar i staden, sade till varandra:
— Nu har Elma Liwin en av sina misantropiska perioder. Hon är för ensam, Rick är bortrest och dessutom förlovad. Vi får lov att rycka upp Elma.