Matti Matti rosentå,
Matti skall hon heta,
lilla Matti Ögonblå.
— Vad är det för visa? frågade Alexis.
— Den sjöng mamma, när jag var liten.
Matti sköt upp knäna, drog ner klänningen över dem och slog armarna kring dem. Mot alltihop stödde hon sedan hakan, satt och såg framför sig, teg och funderade. Ja, henne kan jag tåla, tänkte Alexis. Hon kunde vara glad, men hon kunde också vara tyst.
Det hade icke varit med särdeles stor belåtenhet fru Alexandra Pasch på sin tid hört omtalas balen hos konsertmästare Murius. Att Alexis var borta på kvällen, det visste hon, men hon hade ej tänkt på när han borde komma hem och icke oroat sig. Hon hade själv varit borta, och överhuvudtaget oroade hon sig icke. Så, klockan före sju på morgonen — vilka tider! — hade en fru Murius ringt och bett hälsa, att ingen behövde undra över att herr Alexis inte varit hemma om natten. Kammarjungfrun fick budet av betjänten och bar in det till fru Pasch klockan nio. Alexis hade emellertid då redan anlöpt hemmet, kommit susande i bil, i fasligt skrynklig smoking, hade duschat, bytt kläder, låtit telefonera efter en ny bil och susat vidare till skolan. Först vid lunchen hade modern sett sin son.
— Min käre gosse, vad är du egentligen ute i för sällskap?
Alexis hade aktat sig för närmare beskrivningar av balen. Men han kunde ju icke förneka att han varit på en liten supé med dans hos förste violinisten i Operaorkestern, Murius, vars son var hans klasskamrat.
— Och du hade roligt? frågade fru Pasch.