Den vita papegojan hade suttit orörlig på sin pinne och sett på sitt enda barn med runda ögon.
— Mycket roligt, mamma, svarade barnet.
— Men att inte komma hem?
— Tja, jag somnade.
— Somnade, kära Alexis? var då?
— På golvet.
Generalkonsuln hade skrattat åt alltihop. Han hade med belåtenhet sett på sin vackre gosse, lika frisk och fräsch till utseendet som om han sovit tio timmar i sin välbäddade säng, och kommit ihåg små äventyr han själv kunnat ha i sin gröna ungdom, en eller annan natt han tillbringat som kines på någon kamrats soffa. Sedan dess hade han förståndigt avvecklat äventyrens tid och gått ganska rakt på de stora mål, vid vilka han nu var framme.
— Låt honom ha sina små barnsligheter, Alexandra, sade han. Det går över.
Alexis hade alltså fått ha sina små barnsligheter i fred. Lika bra som generalkonsuln förstod fru Alexandra, att han snart själv skulle småle åt dem. Det var inte mycket sannolikt att hans levnadsbana så särdeles ofta skulle komma att korsa denna konsertmästarfamiljs. Fru Pasch, en klok dam och mor, sporde i den lätt vänliga ton, som visade hennes sinnelag.
— Nå, i ett sådant hem var det väl bra musik?