Alexis behöll henne för sig själv.
Ingen kunde bättre än denna lilla häxa göra honom nöjd med tillvaron igen, om han funnit den särskilt ändamålslös, ingen skänkte honom bättre trevnad. Hon liknade Paschska huset om sommaren, hon påminde om luften där: tyst, sval, ljus och glad. Det var därför Alexis kommit på den idén, som mycket skulle misshagat fru Alexandra, att sammanföra dem båda, sommarhuset och den lilla häxan.
Matti satt och tänkte på den otroliga och minnesvärda stund, då hon redan en gång stått härinne, bävande och beundrande, avvaktande, utan att våga sitta ner på stolarna av siden och förgyllning. Det föreföll mycket länge sedan. Det hade varit ett äventyr, det märkvärdigaste i hennes liv dittills, men detta nya besök var inte mycket mindre märkvärdigt.
Alexis och hon förtärde de medhavda förråden; sedan gingo de ur rum i rum och han visade henne allting. I översta våningen voro hans egna två rum — två: ett sovrum och ett arbetsrum med skrivbord, bokhyllor, skåp för mineralsamlingen, vars förfall sedan ett par år tillbaka verkligen blivit alltmer påfallande. Alexis öppnade skåpet, Matti och han skulle ju egentligen städa därinne, men han slängde strax åter igen dörren och sade:
— Nej, vi gitter inte.
De sutto därpå i hans soffa, en skinnsoffa, och pratade.
— Tror du på Gud, Matti?
Det var något, som denna barnunge inte ens tänkt på att fråga sig.
— Ja, svarade hon, ja visst.
— Det är bara prat, alltsammans, skall jag säga dig, sade Alexis. Att be, det hjälper i varje fall inte.