— Kommer du alltid att göra det?
— Det tror jag säkert, Matti.
Outtalbart ljuvliga ord: tycka om henne, Matti — och för alltid. Om hon blott vågat slå armarna om hans hals och svara att hon älskade honom — och för evigt. Men dylikt gör man ej.
Så var tiden inne för Matti att gå. Ett kraftigt handslag:
— Ajöken då.
— Ajö, Matti. Tack.
Och när hon var nere i trappan, ropade han efter henne: — Du kommer väl likadant nästa gång?
— Det var klart! ekade svaret i det övergivna huset.
Så pilade hon i väg, gatan utför, över parken, hem — bevingad ägarinna av en ny skatt.
Men dessa timmar i Paschska huset, den nya minnesskatten, det var något man inte kunde nämna för någon, inte ens för Libert, inte ännu åtminstone.