De gingo ner i salongen igen, Alexis lade sig raklång på björnhuden och bad Matti spela på den stora flygeln. Det blev valserna från balen, hon mindes dem ännu, och några av Garibaldis bitar från stora vida världen också, och så Liberts komposition. Tänka sig, att sitta och spela den för Alexis, som den var tillägnad, honom den var ämnad att nå över land och hav, buren av förtrollade vindar, och detta, när han nu låg livslevande framför henne, halvsovande, utan en aning om någonting. Det måste fram:
— Du! ropade hon i triumf, vet du vad, vet du att den här har Libert komponerat åt dig!
— Det är säkert ett vackert stycke, mumlade han till svar, väckt ur sin goda halvslummer.
Ingenting vidare.
När Matti blev alldeles tyst och spelet tvärt upphörde, kom dock artigheten, den felfria frukten av fru Alexandras egen artighet strax tillbaka; Alexis reste sig på armbågen och tillade:
— Jag förstår mig just inte vidare på musik, ser du. Men jag tycker om när du spelar för mig, gör detsamma vad, det är skönt för att det är du.
— Tycker du om mig då?
— Det gör jag, svarade han allvarligt.
— Är det sant?
— Ja.