— Du skulle nog vara en bussig syster. Jag har aldrig haft någon, varken syster eller bror, jag vet inte hur det känns. Usch, ibland är jag ledsen åt allting.
— Vi kan låtsa att jag är din syster.
— Det kan vi göra, om det roar dig, svarade han. Du är nog för ung att inse, att låtsa, det är något man växer ifrån!
— Jag är inte så ung, svarade Matti prompt, och det du säger nu, vet jag precis. Men jag låtsar ändå — för jag vill låtsa!
— Det är bara för att du ingenting vet om — om verkligheten.
Dessa ord gjorde Matti åter ont, eller tonfallet han haft, då han uttalade dem.
— Bry dig bara inte om den där verkligheten, Alexis! bad hon.
Det svarade han inte på. Därpå sutto de länge och tego. Matti gled ned från soffan, hon satt lika gärna på det blanka parkettgolvet. Hon lade ena armen över Alexis’ knän och huvudet mot armen. Så var det skönt att sitta och blunda.
Naturligtvis älskade hon sina bröder, men ändå ingen så som Alexis. Med bröderna kunde man vara osams — utom möjligen med Roland — men med Alexis aldrig. Han skulle bara vetat hur hon alltid låtsade, att han var med henne. Guldfiligrankorset, som hon fått av honom, det låg i hennes skrin och påminde ständigt om honom och ibland kysste hon det. När hon var liten, hade hon haft sin gosse, Elias, men småningom hade Elias blivit mer och mer Alexis, ingen luftgosse mer: en levande varelse.
Allt detta var ju ingenting att tala om för honom själv. Alexis kunde rentav misstyckt, han föreföll inte att sätta vidare pris på fantasier och låts. Hon kunde också mycket bra både älska honom och ha honom med sig överallt i tysthet, i det osynliga och utan hans vetskap.