— Du har inte levat, Elma, sade Rick. Det är det jag säger!
— Nåväl, kanske inte, svarade fröken Liwin.
Eftersom man så vill ha det, tänkte hon.
Bourgsten lutade sin långa gestalt litet emot henne:
— Det tror jag inte på, sade han lågmält.
6.
Efter detta vände han sig oftare än förut till henne. Småningom fick han in samtalet på områden, som kunde fängsla även henne. De talade om Italien, där Elma varit en gång, om böcker hon läst, till och med om bonader och vävnadsmönster och om spetssöm, av vilket han erkände sig icke förstå så särdeles mycket — i själva verket ingenting alls — men om vilket han påstod att det roade honom höra berättas. Än mer roade det honom, men det utsade han icke, att se hennes ansikte ljusna, föryngras, att se de misstrogna ögonen bli lugna och klara inför ämnen hon behärskade. Hon uttryckte sig också då särdeles väl.
— Denna människa är inte dum, tänkte han. Hon har bara på något vis farit illa.
Han sökte efter en ledtråd in till henne; han råkade känna en av hennes bröder och förde släkten på tal, kom den gamla domprostgården att stå upp igen. Men Elma släppte ingen innanför mottagningsrummen. Man fick tänka sig ett genomsnittligt, gammaldags hem, av den typ, vilken alltid framhålles som föredöme: ett hemtrevnadsmuseum, där föremålens sanna historia aldrig berättas.
— Förtjusande! ropade Rick, som var storstadsbarn. Så ni bakade allt hemma? Och vävde till och med lakan?